Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren: Det svenska 1500-talet i dikten och i verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riket uppkommet är av det lutherska kätteriet, som oss alla i
grunden platt fördärvar». Konungen har, heter det, förnedrat och
förkränkt sakramenten, bortdrivit biskopar och präster och i
deras ställe insatt kättare och förlupna munkar, som påföra
folket falsk lärdom. Med saknad utbytte man också, som Harald
Hjärne sagt, »krumstavens godmodiga husbondemakt mot de
kunglige eller adlige fogdarnes barskare och snålare eftersyn».
Stadsbefolkningen, som stod under tyskt inflytande genom de
starka tyska inslagen i borgerskapet, sympatiserade visserligen
efter vad det vill synas tämligen tidigt och allmänt med den
nya rörelsen, men detta gav icke denna någon majoritet, ty
städerna voro under hela 1500-talet och ännu in på följande
århundrade mycket små. Antalet skattebetalande borgare i
Stockholm uppgick sålunda år 1524 endast till 770. På landsbygden
var det huvudsakligen i Norrland som den reformatoriska
rörelsen redan från början fick fast fot. Den nya riksdelen, där inga
vördnadsbjudande katedraler funnos, där få eller inga
traditioner om heliga män och kvinnor bevarats och där kyrkans
majestät blott skymtat i ett avlägset fjärran, blev också den nya
lärans kraftigaste stöd. På Upsala möte var det norrlänningarna
som hemburo segern över det övriga riket, där bönderna i det
längsta som vid burspråket å Upsala högar år 1526 hävdade att
de måtte få ha kvar sina munkar, när de ville själva föda dem.
Också i sitt förhållande till sina medarbetare och underordnade
lägger Gustav Vasa i dagen helt andra egenskaper än dem poesin
velat tillskriva honom. Framför allt framträder här som hans
förhärskande karaktärsdrag den oerhörda misstänksamhet, som
tydligen utgjorde ett av de sjukliga inslagen i Vasa-ättens arvsmassa.
Mest upprörande härvidlag ter sig konungens behandling av de
båda reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ, vilka
han tvingade en eftergiven domstol att vid årsskiftet 1539—40
döma till döden som riksförrädare. Anklagelseakten, tydligen
nedskriven av någon bibelkunnig sekreterare efter konungens
diktamen, vittnar om en långtgående psykisk förvirring.
Den historiska verklighetens Gustav Vasa ter sig således på
många punkter annorlunda än diktens. Och likväl har dikten
icke orätt. En gestalt av Gustav Vasas väldiga mått kan och får
icke bedömas efter enskilda detaljer, hans gärning måste ses i
stort och värdesättas därefter. Dikten har tagit fasta på
helheten och därför givit honom drag, som kanske i viss mån tarva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
