Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ullenius: Primitiv fångstkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Primitiv fångstkultur
med händerna under mörka dagar med tunga dalande snöfall.
Då flyger inte tjädern många famnar, när den skräms upp.
Kalla nysnömorgnar med purfärska spår. Skidorna fram — de
finns avbildade i bergskonstens internordiska bildgalleri.
Långbågen i hand och pilkogret av renkalvskinn över axeln.
Vinter-jakten på fullhåriga pälsdjur och annat vilt börjar och pågår
hela vintern. Den fortsättes fram över barfläckstiden med dess
tjäder- och orrlek. Och så bryter då våren in med dess omskifte.
Sjöisen lossnar vid stränderna. I de blå kvällsskymningarna
dalar vildgässflockarna ned i landvakarna. Några dagar till och
gädd- och abborrleken börjar i skogssjöarna. Fångstlandets
skiftande kalendarium följes på bekvämt och kort
skotthållsavstånd av fångstmannen och hans söner allt ifrån barnsben. När
knipornaoch änderna börjar ägga, flyttar kvinnorna ut ur
torv-gammernas kvava vinterhem till de luftigare sommartälten på
strandbrinken. Mitt under äggplockningen kommer så de första
svartfenade laxstimmen upp till Nämforsen. I lergrytorna med
kamornament på godset dallrar laxfettet och röda köttet från
morgon till kväll. Fångstårets omlopp slutes av midsommarens
efterlängtade, överdådiga laxfest.
De första nedskrivna uppgifterna om fångstfolk i Norden
möter vi hos romaren Publius Cornelius Tacitus. I hans år 98 efter
Kristus författade beskrivning över germanerna talas om »fläckiga
skinn av ett slags djur, som leva i den avlägsna oceanen och
det okända havet». Forskarna har varit ganska eniga om, att
denna avlägsna ocean är Östersjön. Skinnen ifråga kan ha varit
av grönlandssäl eller möjligen av hermelin. Om fennerna
säger Tacitus, att hos dem »råder ett tillstånd av häpnadsväckande
vildhet och ohygglig torftighet. De äga inte vapen, icke hästar,
icke ens boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt
djurhudar, till bädd marken. Sitt enda hopp sätta de till sina
pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma
jaktsätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnorna än for
männen, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även
de delaktighet i bytet.»
Att en omfattande handel med pälsverk ägt rum från
Norrlandskusten till det romerska riket under järnålderns första
efter-kristna århundraden framgår både av litterära notiser sådana
som de ovannämnda från Tacitus och av fornfynden.
9. STF 46.
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
