Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sol- och månförmörkelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
28
godtyckligt år, att solen den 23 Maj går ned kl. ½ 9, en timme
efter midten af förmörkelsen, följaktligen är den totala
förmörkelsen redan slut, då månen här går upp öfver horizonten
(i sista kolumnen finna vi, att hela den totala förmörkelsen
varar 78 minuter). Deremot komma vi ännu att få se
månen partielt förmörkad.
Sol- och månförmörkelserna hafva varit af en mycket stor
betydelse för astronomien allt sedan Kaldeernas dagar. Det
är förnämligast genom dem, som man kunnat tidigt förskaffa
sig ett noggrant värde på månens omloppstid. Det är dessa,
som varit förnämsta anledningen till det intresse, astronomins
studium väckte hos de flesta folk. De hafva haft det största
inflytande på tideräkningen, och det är mången gång endast
med deras tillhjelp, som man i senare tider lyckats noggrant
fixera tiden för långt aflägsna vigtiga verldshistoriska
tilldragelser.
Nu mera hafva förmörkelserna ej längre denna stora
betydelse, men de äro ännu vigtiga tilldragelser, som bidraga till
besvarandet af många astronomins intressantaste problem. Vid
solförmörkelser är det hufvudsakligen företeelserna inom solens
atmosfer, som, då månen bortskymmer solens lysande skifva,
kunna med fördel studeras, och genom hvilkas studium vår
kännedom om solens beskaffenhet bragts ett stort steg framåt.
Hvarom mera nedan i kapitlet om solen. Likaledes torde
det med dessas tillhjelp en gång bli möjligt att afgöra frågan
om tillvaron af någon eller några planeter emellan Merkurius
och solen.
Månens utseende vid en total månförmörkelse är mycket
vexlande. Sällan är den helt och hållet osynlig, ehuru äfven
exempel finnas, då man ej ens i tub har kunnat varseblifva
densamma. I allmänhet är den starkt rödfärgad, oftast för
öfrigt mycket ojemnt schatterad. Vid den sista totala
förmörkelsen den 28 Januari detta år (1888) hade månen
just denna rödaktiga färgton, hvaremot den t. ex. 1884 hade
en nästan askgrå färg. Orsaken till dessa fenomen är
naturligtvis icke att månen skulle vara sjelflysande. Redan Kepler
fann den rätta förklaringen ligga i att solstrålarne brytas
genom jordens atmosfer och sålunda belysa månen. Genom
absorbtion i atmosferen (vattengas) är det hufvudsakligen de
röda strålarne, som genomsläppas. Deraf månens rödaktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
