- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
116

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bli sedda af någon af folket. De gingo öfver flera
fält, innan de vågade stanna och Osmond kunde ladda
bössan. De skulle skjuta turvis; Osmond sigtade
först på en stackars oskyldig trast, som nyss lärt sig
flyga. Lyckligtvis sköt han bom.

Martin var den, som dernäst skulle skjuta, och
af brist på något bättre att skjuta, sigtade han på
fågelskrämman, som stod midt på arrendator Grices
bönåker. Han var säker, att han hade träffat den,
och visade dem triumferande, att han skjutit stora hål
i dess hatt; men de andra gossarne försäkrade, att
hålet varit der förut.

"Låt oss nu gå härifrån," sade Osmond, det är
mycket för nära gamla Grices arrendegård. Om vi
gå och skjuta här, så kommer han rusande på oss,
som en gammal tiger."

"Ja, låt oss gå nu," sade Martin. Men Harry,
som just nu fått bössan och såg något glänsande
svart genom häcken, var öfvertygad om, att det var
en hop kråkor, som suto på fältet näst intill, och
derför sigtade han och sköt. Det blef ett
förskräckligt kacklande och skrik, som slutade med ett
dödsskrän och ett mycket högt rop: "halloh, din bof!"

"Min själ, har du ej gått och skaffat oss honom
på halsen!" utropade Osmond.

"Spring, spring," ropade Martin, och Harry, som
ej bestämdt visste, hvad han gjort, men var säker
på, att det måste vara något förskräckligt, och som
hörde röster af personer, som förföljde honom, kastade
bössan på marken och tog till fötterna, men de andra
hade försprång och vore för länge sedan öfver
gärdesgården, innan han ännu hann dit. Just som han
skulle hoppa öfver den, tog en hand honom i strupen,
så att han var nära att qväfvas, och han hörde en
grof röst säga: "ja, ni unga vildtjuf, nu har jag er
vackert fast. Jag skall föra er inför domstolen, det
ska’ jag, för att ni skjutit den stackars gamla
kalkontuppen midt för mina ögon."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:01:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free