- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
178

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Lusthuset skulle vara bo, och der samlades
sällskapet, nio till antalat, ty icke blott pappa, utan äfven
farbror John lekte med. Ehuru ingen brytt sig om
Henry, och han kännt sig mycket öfvergifven, hade
han dock gått med de andra hela dagen; han
försökte låtsa, som om ingenting händt, och glömma
den tyngd, som nedtryckte honom; han trodde ej
heller att han kunde blifva straffad derför, att han
haft otur med att låna pengar och ej besvarat de
andras näsvisa frågor. Men han tyckte dock, att
allt nu var olika mot förr, och han kunde ej deltaga
i de andras glädje, alldeles som då en sjuk ser
solskenet, utan att kunna känna dess värma, och i stället
för att ångra sig, försökte han nedtysta sina
samvetskval. Derför stod han med de andra i ringen, då
Susanna räknade ut, hvem som först skulle gömma
sig, genom att peka på hvar och en och upprepa
orden:

"Äppel, päppel, pirom, pärom!"
Kråkan satt på talleqvist
Hon sa’ ett, hon sa’ tu,
Ute ska’ du vara nu."


Ordet "nu" fick farbror John, hvilket kanske
Susanna hade ämnat, och ryckande på axlarna gick
han och gömde sig, och snart hörde man hans "ohoj!"
Han var just icke synnerligen, svår att få reda på;
kanske ville han ej heller, att de skulle söka honom
länge, ty han gick och ställde sig bakom de höga
turkiska bönorna, hvilka de alltid tyckt vara ett
dumt gömställe. Barnen hoppades, att han skulle taga
pappa, hvilket de alltid hade svårt att göra, ty han
var lättare på foten än någon af dem, liksom han
äfven hade längre ben, men de sågo, att farbror John
icke hade ringaste utsigt att få tag i honom, och i
stället grep han Bessie, just när hon var nära boet.

Bessie gömde sig så bra, att de länge och väl
sökte henne, innan de hörde Sams utrop: "jag ser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:01:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free