Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mussolini, Benito
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 143 —
Det var år 1909, han startade "Klasskampen". År 1911
dömdes han till ett års fängelse med anledning av en
proteströrelse, som icke alldeles utan hans förskyllan
igångsatts mot Tripoliskriget. Och då han kom ut igen, hade
han gjort sig tillräckligt ryktbar för att kunna ställas i
spetsen för såväl socialistpartiet som socialisttidningen
Avanti.
Vägen tycktes sålunda utstakad för framtiden. Men
Lejonets tecken, under vilket han var född, hade tydligen
annorlunda beslutat.
Det var världskriget, som blev orsaken till hans
omvändelse. Ty på annat sätt än som en omvändelse, minst
lika genomgripande och utsatt för andras hån som någon
religiös, kan man inte förklara, vad som nu skedde.
Först avföll han från sina pacifistiskt-internationella ideal
för att hylla den krigkrävande nationalismens. Detta
avfall medförde hans uteslutning ur partiet, men så
småningom följdes han av flera, och Italiens deltagande i kriget
framtvingades i maj 1915.
Det behöver icke sägas, att en man som Mussolini sedan
icke för sin del drog sig undan det ansvar, han ådragit
sig genom att vara med om att driva italienska nationen
till de blodiga offer, ett krig kräver. Som man i ledet
kämpade han över ett år vid fronten med allt det mod och
dödsförakt, för vilket han även sedan vid oräkneliga
tillfällen gjort sig bekant, och då han, svårt sårad av en
bombexplosion, tvangs att lämna löpgravarna, fortsatte han
kampen bakom fronten — i sin tidning och i glödande tal,
vari han är mästare, uppeldade han sitt folk till uthållighet.
Och efter det olyckliga nederlaget vid Caporetto, då såväl
hans egen som alla italienares motståndsvilja var nära att
fullkomligt brytas ner, då var det han, som gjorde allt för
att åter resa och stärka densamma, tills segern var vunnen.
Vad som sedan skedde, efter kriget, d. v. s. hur Mussolinis
omvändelse blev fullständig, måste ses helt psykologiskt —
såväl individpsykologiskt som folkpsykologiskt.
Italiens folk var genomtrött, pungslaget av uppoffringar
och utmattat av blodförlust. Och så besvikelsen! Vad fick
det i gengäld för allt, det offrat? Så gott som ingenting.
Fredsuppgörelsen nonchalerade Italien nästan fullständigt.
Följden kunde endast bli en: en slags dov dvala, som sänkte
sig icke blott över individen utan även över folket som
helhet. Och liksom fallet alltid är med dylika själstillstånd
gjorde denna dova dvala folksjälen fallen för ytterligheter.
Och första bästa ytterlighet efter kriget var ju som
bekant bolschevismen, vilkens såningsmän inte voro sena att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
