Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre aftnar i Gatsoparens familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anordningen, som skett under deras frånvaro. Sedan de
afkastat ytterkläderna, skyndade de fram till bordet; och
så gemensamt anslående var den känsla, de båda gröna
namnen i förgätmigej-kransen uppväckte, att de båda
trolofvade började snyfta som tvenne barn, i det de trofast
fattade hvarandras händer.
Den näbbiga, högmodiga Laura var försvunnen,
åtminstone för stunden. Kyrkbesöket på en sådan dag,
återseendet af fästmannen, som under hela tiden varit så rörd, en
märklig nyhet, den han medfört, och nu slutligen dessa
sammanbundna namn, hvilka sågo så förtroliga och vackra,
ut — allt detta kunde ju, så tyckte Laura, hafva smält ett
stenhjerta, se’n då hennes eget, som i dag var alldeles
förunderligt olikt sig sjelft.
Målaren var, enligt fästmöns och många andras intyg,
en “raffinerad" karl, storväxt och hygglig, omkring
medelåldern, icke utprålad som en söndagsherre, utan klädd i en
betald, ny rock, som var gjord åt honom sjelf. För öfrigt bar
han den märkvärdiga nattkappan, i hvars mellersta veck
slingrade sig en liten allra som näpnaste orm af Lauras
vackra hår. Laura sjelf i lysningsgåfvan, den blå
paramattaklädningen och med ett svart sammetsband om
halsen, såg med sin vänligä min ut som en riktigt täck fästmö.
“Se så“, sade målaren, torkande med näsduken såväl
sina egna som Lauras ögon, “nu, min flicka, ska vi lemna
kyrk-känslorna och tala några ord om våra verldsliga ting.
Men i alla fall, du, medan vi äro så här högtidsstämda,
skulle du göra mig en stor glädje, om du ville lofva mig
att så mycket i din makt står bli godlynt och snäll. Nog
vet jag, begriper du, att en inte räknar helgdag hvar dag
(en är inte en fattig syndig menska för inte heller), men
jag hoppas att du vill bli fridsam, kära Laura, för hvad
tjenar det till att retas, då en väl fått hvarandra!“
Under detta oförbehållsamma tal hade rodnaden
kommit och gått på Lauras kinder, men det goda intrycket
behöll öfverhanden. Hon svarade helt hjertligt: “Jag vet
mycket väl, Albert, hvad du menar; och visst har jag gry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
