Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FJORTONDE KAPITLET 230
- Gå inte, gå inte! ropade den sjuke. Håll
mig i handen och låt mig höra din röst. Tala för
mig om vad som helst! Läs! Läs i almanackan eller
bibeln, det gör mig detsamma. H or ror va c u i,
fruktan för det tomma intet måste weg!
- Ser du, att du fruktar döden, du!
- Visst gör jag det liksom allt levande, som
utan fruktan för döden aldrig skulle ha levat; men
domen, ser du, den fruktar jag inte, ty verket dömer
mästaren, och jag har icke skapat mig själv!
Predikanten hade gått!
Det var nu dagen före julafton, då han, efter
en stormig natt, under vilken han trott sig höra
kanonskott och rop av människor, gick ut att vandra
på den nyfallna snön. Himlen var svartblå som
järnplåt, och sjöarne vräkte mot stranden under det
Ijucl-bojen skrek i ett enda sammanhängande tjut, som
om den ropade om hjälp.
Och nu såg han i sydost ute på revet en stor,
svart ångare, vars cinnoberröda botten lyste som ett
blodigt, sönderrivet bröst. Skorstenen med dess vita
ring låg bruten åt ena sidan, och i master och rår
hängde mörka figurer, vridna som metmaskar på
krok.
Ur en rämna midskepps syntes vågorna släpa ut
styckegods, paket, balar, askar, kartonger, och sänka
de tyngsta, men föra de lättaste till land.
Med en likgiltighet för de skeppsbrutnes öde,
som den måste känna, vilken anser som en lycka
att dö, gick han framåt stranden och kom ut till
udden, där stenkumlet och korset stod. Där skum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
