Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemsöborna - Fjärde kapitlet. Det bullrar till bröllop och käringen blir tagen för guldet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörde skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla,
förlägna blickar och handtag; kände ännu oset av
stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen.
Ångbåten hade kommit hit ut i hans blivande rike och
medfört stadsmänskor, som föraktade honom, som
i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på
vars pinnar han redan klättrat ett gott stycke, och
– här klack det i halsgropen – fört bort hans
sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund
ner i vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda
sörp, på vars yta utsläppt sot låg i flockar och oljan
i speglar, flammande i regnbågsfärger som en gammal
fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret hunnit
lämna ur sig på en liten stund och solka det klara
gröna vattnet; ölkorkar, äggskal, citronskinn,
cigarrstumpar, brända strykstickor, papperslappar, som
löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och
avskräden på en gång.
Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han
tänkte på, att om han allvarsamt ville vinna sin
käresta, så måste han in dit, måste in i gränderna
och rännstenarne, där den höga dagspenningen och
den fina rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan
med krås, manschetter och knäppkängor, allt som
lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
han var den siste, där hans tungomål inbragte grin,
hans grova hand icke kunde göra finarbete och där
hans mångahanda insikter icke kunde kasta av. Och
ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt,
att hon aldrig ville gifta sig med en bonddräng,
och bonde kunde han icke bli! Kunde han inte?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
