Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemsöborna - Sjätte kapitlet. Ändrade förhållanden och ändrade meningar; jordbruket går ner och gruvdriften blomstrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jo, men det är alldeles detsamma, när det
ändå ska ske! Kanske det inte är så! Jag vet inte,
jag! Skriv i alla fall!
Det var som att lägga ett rep om halsen och
dra till, när Carlsson kom med sitt: Jag vet inte, jag,
och gumman kunde inte reda sig längre, utan gav
efter.
– Nå, vart vill han komma nu? frågade hon
uttröttad och uttråkad av det långa talet.
– Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande,
ty sådan är människans första plikt; och
därför ska du skriva.
I detsamma öppnade Clara på köksdörren och
frågade utåt efter Gusten, som icke ville röja sig
och därför förblev tyst utan att dock kunna höra
vad som följde inne i stugan.
Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner,
stannade utanför stugdörren och hörde de sista
avgörande orden från Carlsson, vilka läto honom sluta
till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
uppsatt.
När han kom in i köket igen, såg folket, att
det var något med honom. Han talade i förtäckta
ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han
hört skrika, om att det vore bättre att gå till sjös
än sitta hemma och låta lusen äta sig, att lite vitt
ibland fodret kunde ge kampar kurage, men också
sätta döden på dem, om det blev för mycket.
Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst
människovänlig, underrättade sig om Gustens
arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram timglaset och lät
den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
