Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skärkarlsliv - Den romantiske klockaren på Rånö - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig
och framskruvade frågan:
– Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?
– Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som
du bad mig.
– Och pengarna? hördes Alriks slocknande
stämma.
– De ha gått åt!
Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade
sig unga Lundstedt ner och låtsades sova. Men han
sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
han skulle placera den vilsekomna, som han lockat
ut i världen, och hur han skulle nära honom; tänkte
på sin direktörsexamen, professuren och sin
Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon
annan.
Medan nattens timmar så förgingo, avbröts
tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta
haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars
saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord,
slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat,
reste sig den barmhärtige samaritanen med ett
miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
särskild nyckel och sprang ut på gården.
Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig
i gungstolen och talade i mörka ordalag för sig själv
om fattigvårdslagstiftningen, försvarslösheten och
folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i bokliga
kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr
Lindboms vältalighet alldeles för djupgående att fattas
i dess innersta kärna av de halvsovande åhörarna
och när klockan blev halv sju måste den dystre
talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
