- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 21. Hemsöborna. Skärkarlsliv /
255

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skärkarlsliv - Den romantiske klockaren på Rånö - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stod, och så kom han tillbaks i sin båt och undrade
hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng,
hur gammal hon var, om hon hade snörliv, om hennes
händer voro vita, vad hon hette.

Vid denna sista tanke drog ett brett löje för
första gången sedan åtta dagar över hans ansikte
och han utsade i tankarne namnet: Angelika.

Det var Angelika, ganska visst, som satt fången
ute i tornet och tände nödeld, och han var Alrik,
medregenten till Erik, som kom på härnadståg för
att befria henne, och i bröstfickan hade han
lejdbrevet, som innehöll benådningsdomen, eller påvens
dispensbrev, som tillät medregenter att gifta sig med
fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst
tillkänna och visa sig som en riddare, reste han sig
och med sin bariton sjöng han som han hört Günther
så många gånger, men med ackompanjemang på
öskaret: »Du bör ej fruktan bära, kom följ mig till
mitt slott!»

Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu
icke sångerskan, vilken dock straxt svarade, när
förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga
tärna, hon gick en kväll så varm.»

Herr Alrik åhörde den stående och med mössan
i handen såsom när man hör folksången, och under
det han hörde, började det att leka för honom;
den vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot
grunden som en kjol, blev sjöjungfrun med eldögat;
havets unga tärna, som sjöng honom till sig, blev
långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade
oskickligt... nej, det fick inte vara hon! Nej, det skulle
vara havets tärna, det var mycket vackrare och han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:32:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/hemsobor/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free