Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Sagan om Stig Storverks son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Starkodd gick icke till fähuset den kvällen, och
icke till barnstugan heller, utan han vandrade i
månskenet på murkrönet.
Då kom Alf upp, föll på knä och talade:
– Herre, döda mig, men följ först; här lägges
onda råd i klädkammaren.
Starkodd såg på gossen, och så följde han honom.
De gingo ner i lökgården och kommo nedanför
klädkammaren. Veborg talade till sin bästa tärna:
– Han slog oss, han tog oss; men nu ta vi
honom i nätet. Denna man kan man inbilla vad man
vill. Min vän Torkil trodde han vara sin vän.
Här skrattades:
– Och han begrov honom! – Han tror sig vara
största kämpe i norden, medan han är barnpiga. Vi
skola bädda hans säng med ett nät och kasta honom
i sjön.
Starkodd hade hört nog. Det var idel falskhet
alltihop. Han ville genast gå in och dräpa henne,
men Alf höll igen.
– Icke edert barns mor, herre. Det är ingen
ära. Nej, ut ur borgen; jag har två hästar på skogen;
sedan gå vi till Uppsalakonungen; där är vår plats.
De gingo ut, kommo till skogs, funno hästarne;
och så redo de österöver, i månskenet.
Starkodd stannade sin häst och lyssnade:
– Tyst! Jag hör ett barn gråta! Det var min
dotter!
– Herre, sade Alf! Nu eller aldrig!
Och han drog sitt svärd:
– Hon suger er tillbaka.
– Är hon av trollen då?
– Alla kvinnor äro av trollen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
