Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Sagan om Stig Storverks son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glador skruvade, vråkar, korpar, kråkor seglade och
tumlade; och från havet ströko alla nyfikna trutar,
måsar, labbar, tärnor.
– Nu är slaget i gång! Odin står för gamla
Svithiod! sade Alf.
Och där var ett skrik av sårade, döende, men
de levande skreko värst nere på jorden; rovfåglarne
svarade uppe i luften.
– Det är Ragnarök! sade Alf, som stod
skälvande i hela kroppen.
Han klättrade i högsta furan, men såg icke mer
för det.
Så gick det hela dagen, men mot aftonen lugnade
det av; den röda skyn sänkte sig och fåglarnes skaror
tunnades. Vid nattens inbrott började ett nytt. Alf
och fiskaren hade icke ätit på hela dagen, men just
nu skulle de till. De satte sig utanför kojan kring
sin måltid, då de fingo se två örnar kämpa högt över
viken. De slogos om något som liknade räntan på
en kalv. Den ena fågeln segrade, kom med rovet,
och satte sig på berghällen, bredvid hyddan.
Då förstodo de, och kunde icke spisa mer.
Men genast efter kom ett moln med kråkor, var
och en med något i näbben. Och de slogo i furorna
på norra strandbranten. Där föll något till marken då
och då, trasor mest.
Alf och fiskaren gingo dit.
– Nej, detta kan jag icke se! sade Alf.
Men fiskaren gick och plockade i sin korg.
– Det är agn åt ålen! sade han.
Och han plockade fingrar och tår, öron och ögon.
Alf gick in i hyddan och lade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
