Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Hildur horgabrud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den gamle föll i ett slags dvala när pilten gått ut;
men så fort dottern trädde in, vaknade han till liv.
Det var skön Ingeborg, ljus, blid, stark, strålande.
– Sitt ner, sade gubben; närmare, tag min hand.
Jungfrun lydde motvilligt, och hon bleknade, när
den torra handen fattade om hennes rosenröda.
– Det kommer friare! sade fadren.
– Jag har hört om det.
– Hiorvard med brodern Angantyr.
Ingeborg kände sitt svar på läpparne, men gubben
hade redan tagit hennes kraft, så att hon icke kunde
värja sig.
– När kommer de? frågade hon.
– Nästa vår först.
– Då är det tids nog att svara.
– Jag hatar Hiorvard, men jag fruktar honom.
– Hjalmar värnar dig, för liv och land står han.
För övrigt har du Egil, som skall följa dig.
– Egil, som väntar livet ur mig, men han skall
få vänta! Jag skall leva länge ännu.
Ingeborg tystnade, ty ingen kunde länge stanna
i sjukrummet utan att förlora krafterna.
Den gamle kände också att hon icke gav mera,
utan började taga igen sin sundhet, och han fordrade
hela dagen nya människor. Han låg som en kalv och
diade människor, levde på deras andedräkt, deras
friskhet; och var gång han lämnades ensam, föll
han i dvala, som liknade ingången till döden.
Ingeborg kände detta av erfarenhet, och när hon
märkte att han sög hennes själ åt sig, drog hon undan
sin hand, reste sig medan hon ännu förmådde, och
gick ut innan det var för sent.
– Gå inte, skrek gubben; gå inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
