Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Claris majorum exemplis eller ärftligheten utan moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den i hast upptecknades av en råtta, som satt på
referentläktaren.
Väggskäktans berättelse om numro 806.
Hans Majestät konung Magnus Ladulås låg en
natt över på Tiveden under norska kriget. Han
kastade sig oroligt på sin bädd, ty han led av ett
njurlidande, som han ådragit sig genom omåttligt
begagnande av alicante. Det var ännu mörkt och han
ville icke tända ljus. Han kände på sitt vattenur.
Fyra! – Ännu två timmar till dager. Han steg
upp, gjorde några böner, drack ett glas öl, och lade
sig att fundera. Så låg han till dagningen och kastade
sig i oroliga tankar på sin bädd. Om morgonen då
läkaren inträdde fann han konungens tillstånd så
betänkligt, att han måste ordinera något uppfriskande,
till exempel en avrättning eller en jakt. Som det icke
fanns några bönder tillstädes och konungens folk
icke kunde umbäras, beslöt man sig för en jakt.
En lycklig händelse hade också fogat så att man fått
spår på ett älgstånd ett stycke upp på Tiveden; men
det fanns en omständighet som däremot hotade att
tillintetgöra hela kuren: man hade inga hundar. Det
var en ny olycka. Konungen, som ett ögonblick
hämtat sig från sin nedslagenhet, blev nu utom sig och
han föll gång på gång i vanmakt och hela lägret
råkade i oro. Man utfäste stora belöningar åt den,
som kunde skaffa en hund. En hund! En hund!
ljöd det i skogen, men förgäves.
Konungens tillstånd förvärrades.
En döv stillhet vilade över lägret. Man
fruktade det värsta och ingen vågade röra sig. Slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
