Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet. På altaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJUGONDE KAPITLET.
På altaret.
Moraklockan på stadskällaren i X-köping
dundrade sju en oktoberkväll, då sceniska direktören
vid stadens stående teater vräkte sig in genom dörren.
Han såg strålande ut som en padda kan stråla när
den fått ett gott mål, han såg glad ut, men hans
ansiktes muskler voro ovana att följa med på sådana
färder, så att de kastade huden i oroliga veck och
vanställde än mer hans hiskliga uppsyn. Han hälsade
nådigt på den lille torre källarmästaren, som stod
innanför disken och räknade gästerna.
– Wie steht’s? skrek direktören – han hade
nämligen lagt bort att tala för länge se’n, som vi
erinra oss.
– Schön Dank! svarade källarmästaren.
Som det nu var slut med herrarnas tyska, så
övergingo de omedelbart till svenskan.
– Nå, vad sägs om pojken, Gustav! Var han
inte ypperlig som Don Diego! Va? Jag tror att
jag kan göra aktörer, jag.
– Ja, jag säger det! Den pojken! Men det är
som direktören själv sagt: det är lättare att göra
en talang av en person, som icke gått och
förstört sig med de dumma böckerna...
– Böckerna ä’ ett fördärv! Det vet jag bäst!
För övrigt! Vet källarmästaren vad som står i
böckerna! hä? Jag vet det, jag! Ni ska få se nu när
den där unge Rehnhjelm kommer fram i Horatio,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
