Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
212 SVENSKA ÖDEN OCH ÄVENTYR
Liksom om en blixt träffat de helige männens
ansikten vilka icke haft ett leende på många långa
år, utbrusto de på en gång i ett krampaktigt skratt,
ett ohejdat stormande skratt, som deras strupar
frambragte mot deras vilja under det ögonen stodo
stirrande av häpnad. Slagna av förskräckelse över
det ovana ljudet som mångdubblat återgavs av den
tomma kyrkan dolde de sina ansikten och störtade
ur kapellet.
- Vad skrattar ni åt? frågade Giacomo och vände
sig om.
- Vilket förfärligt ord! sade Botvid.
- Ordet är väl icke värre än saken, svarade
Giacomo tryggt! Men vart togo gubbarne vägen?
Gubbarne återvände icke. Giacomo fortfor en
stund ännu med sitt utlåtande och kom till det beslut
att han måste göra arbetet hemma på slottet och
icke nödgas visa det förr än det var färdigt. Därpå
lämnade de kapellet, Giacomo glad och hungrig,
Botvid nedslagen och tänkande på vad detta allt
skulle taga för en ända.
De följdes åt till matsalen där munkarne voro
samlade, och läste ett kapitel ur bibeln innan de
fingo sätta sig. Giacomo gjorde våld på sig för att
icke förlora tålamodet. Abboten och konfessorn
syntes icke.
De satte sig till bords, och främlingen ådrog
sig en livlig uppmärksamhet. På bordet stod en stor
vattenkruka och framför varje gäst fanns en tennskål
och ett brödstycke. Nu kom en skaffare in och fyllde
skålarne med ärter kokta i vatten och några
morotskivor. Giacomo smakade och grinade. Han tänkte:
den här rätten sitter jag över! När skålarne voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
