Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I röda rummet - 4. Redaktören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I RÖDA RUMMET 77
det lugnt igen. En kväll steg sergeanten in och
rapporterade eldsvåda.
- Åt helvete med er! ljöd ordern, och i ett
ögonblick var vaktrummet tomt.
När sällskapet sedan såg löjtnanten till häst rida
ut i spetsen för sin trupp, vågade de icke skratta
åt honom. Han, som man eljes skämtade med och
som själv i egenskap av »idiot» ansåg sig hedrad
av att få vara med artister och talanger, var nu
överst. Det var uniformens filosofi. Rocken och de
arkaistiska attributerna av makt verkade
omotstånd-ligt på den mest skeptiska. Med uniformen i
sällskap på gatan fick man hälsningar, som eljes ej
bestodos, och köpmännen tyckte särskilt om att få
»guldremmen» med sig på middagar på Hasselbacken. Då
blev man bättre serverad.
- Det heter kartoucherem, din fan! rättade han
då, och visade dem öppet, att han förstod bjudningens
karaktär.
Vid sådana fester fick icke Pelle eller Måns vara
med. Men kartoucheremmen blev grosshandlarne dyr,
ty den hade den ovanan, att också låna pengar, och
den var endast täcket på ett stort elände: en falsk
ställning, som endast med möda kunde uppbäras,
och som gav anledning till många tragiskt komiska
scener.
Det var dagen före Oscar II: s kröning, då Johan
vid middagstiden tittade in till hovmannen. Denne
satt just framför ett knyte, i vilket hans uniform
(lilla hovuniformen) nyss kommit från assistansen.
Han tog ut vecken med en våt handduk och gned
av guldet på trekantighatten, då löjtnanten inträder
med stormsteg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
