Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAFAELS »LA DISPUTA»
133
tagit makten över mina tankar. Jag kom till honom
med huvudet fullt av Gozzolis och Pinturicchios
färgglitter och att börja med riktade jag mina steg
till »Mässan i Bolsena» och till »Parnassen». Men
det var framför »La disputa» jag blev stående,
ty just denna fresk är i kompositionens
fulländning och plastik den yttersta motsättningen till
det närvarande.
Nyss under vår rent naturalistiska period
vidmakthölls ännu en viss avrundning i formen, medan
det grova innehållet givetvis i sin entonighet
småningom gjorde oss känsliga just för en sä
befruktande motsättning som tolv- och
trettonhundratalets målningar. Med inbillningens återinträde
rämnade emellertid formen helt naturligt allt mer
och mer och det söndersprungna, det ofullgångna,
det trasiga blev snille. Som en vålnad ur kaos
hade redan förut Michelangelo stigit fram i
förgrunden och nästan alldeles undanskymt den förr
så firade rivalens harmoniska tempelbyggen, men
där kaos härskar, där råder också redan i följd
av livets och rörelsens lag en strävan mot något,
som är motsatsen till kaos. Märker du icke hur
musikvännerna åter vända sig om, icke blott mot
Beethoven utan till och med mot Mozart? Tror
du, att det ingenting betyder? — Nutiden —
ropade några unga skrattare, när jag härom kvällen
satt med dem kring kantinen på vinstugan —
nutiden börjar likna Angelobron, där man går mellan
två led av förvridna gestalter med blåst i kläderna.
Snart äro vi tretton demoner på dussinet. Men
vad är då egentligen en demon? En pojke, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
