Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
STRIDSSKRIFTER
var ingen anförare, därtill voro hans steg för
osäkra, men han var den Einar Tambarskälfer,
som häftigast spände sin båge. Man lyddes
ivrigare till stridssuset i själva bågsträngen än man
egentligen frågade efter pilens gång. Det hände
efter drabbningarna, att många av pilarna aldrig
hade träffat, utan sutto runt om och blänkte i
träden.
Strindberg har aldrig blivit riktigt fullgången
man. Hans krigsretorik besitter just den groteska
överdrift, som hänför mycket unga personer, men
som genom sin brist på saklighet och djupsinne
stöter oss tillbaka, då vi sitta inne med kunskaper
i de ämnen, som han kritiserar. Med ett glåpord
avsätter han hela världsåskådningar. En dag går
han på museum och får se några antiker — »och
vips har man ett hästlass med gammal gips.» Lev
väl, helleniska gudavärld, lev väl! Och hokus pokus
»veterinärfilosofi». Paff, där gick en nyare tid med
i stöpet! Där generationer ha sammanfört och
byggt, rullar han in som en klumpedump, utan
att veta varifrån eller varthän, och slår tvärt på
fläcken bataljon. Det kan man kalla att förenkla
frågorna. Glåpordet är för honom både en
undersökning, ett svar och ett bevis. Det lösgör sig
ur sitt sammanhang och formar sig till bilder för
sig, som ofta bli det enda, man minns från hans
oupphörliga vaktombyten. Det är hans lyrik, hans
konstnärliga guldfynd, hans kolumbusägg. Det är
toppen på hans uppfinningsförmåga och den röda
fjädern på hans hatt. I glåpordet samlar han sin
språkkonst och bryter sig in på bortglömda stigar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
