- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Fjortonde årgången (händelserna 1936) /
197

(1924-1944)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1936. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fr. v.: Lars Hanson och Tora Teje i »Mana Stuart», Uno Henning i »Gösta Berlings saga» och
Inga Tidblad i »Romeo och Julia» samt Frank Sundström och Olof Winnerstrand i »Huset vid
landsvägen», alla på Dramatiska teatern.

spelarna växlade, vad beträffar skådespelarstaben delvis på grund av vårsäsongens
samarbete med Blancheteatern; och även pjäsvalet verkade väl sammanhangslöst.
Efter ett par obetydliga farser, som fick intresse egentligen bara av Gösta Ekmans
virtuosa spel i huvudrollerna, framfördes 0’Neills »Den store guden Brown». Med
sin på en gång grovt påtagliga och oklara symbolik hör stycket knappast till
författarens mest lyckade. Att det ändå fängslade berodde främst på Per Lindbergs
ypperliga regi; också rollinnehavarna, främst Åke Ohberg, Arnold Sjöstrand och
Karin Carlsson-Kavli, hade med entusiasm och framgång tagit itu med sina
uppgifter. Flamländaren Ferdinand Cromelyncks mångomtalade »tragiska fars» Le
cocu magnifique, här kallad »Han som ville bli bedragen», med dess skildring av
en kärlek utan själ, som förvandlas till en svartsjuka utan förnuft, föll däremot
mer eller mindre igenom trots gott spel särskilt av Edvin Adolphson i huvudrollen.
Desto större lycka gjorde Kjeld Abells fräna och poetiska, kvicka och fantastiska
vådevill »Melodien som kom bort», där man mötte en typiskt modern förening av
samhällssatir och osentimental lyrik. Per Lindbergs kongeniala regi och den goda
insatsen av ensemblen med Åke Ohberg och Birgit Tengroth på de mest bemärkta
posterna bidrog att rättvist göra »Melodien» till årets största publikframgång
vid sidan av »Gösta Berling». Hösten inleddes traditionellt med en ny, menlös fars,
varpå följde nästa stora slagnummer: Ibsens »Vildanden». Som Hjalmar Ekdahl —
i denna tolkning främst ett naivt, egoistiskt, hjälplöst barn med barnets oförmåga
att skilja på fantasi och verklighet — hade Gösta Ekman här åstadkommit en
verkligt genial skapelse. Och en ung debutant, Viveka Linder, återgav Hedvig
överraskande på en gång moget och friskt, med mjuk rörande barnslighet.

Blancheteatern fortsatte att odla samma övervägande anglosachsiska repertoar
som dominerat där under de senaste åren. Efter den oerhört amerikanska »Bättre
mans barn» — en glad söndagsskolepredikan i komediform om den moraliska
nyttan av att bli ruinerad — och ett ganska ruskigt stycke i Grand Guignol-stil,
»Måste», vars behållning egentligen utgjordes av Elsa Widborgs ypperliga spel som

197

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:46:45 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svda/1936/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free