Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄRELYSTNAD. 147
funnes mellan mig och någon annan, men jag tänkte också
på den skada, en ovän kunde göra mig, och den nytta, jag
kunde hafva af mina vänner. Så gör jag ännu, och detta
räknar jag icke för någon syndig egoism.
I behofvet af menniskors bifall ligger ett slags ärelystnad,
För den egenskapen var jag icke främmande, men den hade
en motvigt i den egenskap jag nämde, att jag hade tillegnat
mig: att »veta hut». Och min ärelystnad var icke af det mest
fåfängliga slaget, ty den var förenad med begäret att verkligen
uträtta i verlden så mycket som möjligt. Och när jag tänkte
på hvad jag ville uträtta, flög fantasien mycket långt, och för-
mågan öfverskattades. Men så kom bondförståndet och stäckte
vingarne med tal om den dyrbara pligten att »veta hut». Dock
hyste jag alltid stora anspråk på mig sjelf och hade ett högt
begrepp om arbetets ära. Om den saken skall jag tala mycket
mera, när jag kommer till rätta stället. Nu säger jag blott,
att oförtjenta utmärkelser föraktade jag, men jag ville gerna
göra mig förtjent af ett hedradt namn och erhålla min lön.
Framgång och lycka, som skulle erhållits till skänks, skulle
jag väl kunnat tacksamt mottaga och göra mig nytta deraf,
men jag sträfvade ej efter sådant. Jag ville gerna njuta
lycka i verlden, men jag ville helst med egen kraft förvärfva
min lycka. Egentlig lycksökare, som tigger lycka såsom en
almosa, ville jag ej vara. Jag hade en viss moralisk stolthet,
och jag har så ännu. Men pris och bifall af menniskor vär-
derar jag mindre nu än i min ungdom.
När jag på detta sätt räknar debet och kredit med mig
sjelf, förefaller det mig sinnrikt att betrakta, huru menniskors
goda och dåliga egenskaper blanda sig med hvarandra. Detta
har jag sett hos mig sjelf och återsett hos andra, och jag
tager detta förhållande i akt, när jag bestämmer mitt omdöme
om menniskor. Det gäller i hvardagslifvet och det gäller äfven
för historieskrifvaren, när han studerar de historiska karak-
tererna. Menniskornas karakterer bildas icke ur en enda
bestämmande grundval, men ur en samverkan af flere in-
flytelser, hvilka till och med stundom kunna hafva ett sådant
utseende, såsom voro de fullkomliga motsatser. Här är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
