Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 OPJIAKTISKJIKT.
kände min oförmåga i allt, som fordrade vighet och ledighet
i rörelser. Sedermera, såsom student, tog jag dock några
rörelser på gymnastiken, som fans i nationshuset. Men det
må ingen tro, att jag gick och såg med lärdomshögfärdigt
förakt på de kroppsliga färdigheterna. Det var så långt ifrån,
att jag det skulle gjort, att tvärtom det var med en verkligt
smärtsam känsla, jag underkastade mig det oundvikliga ödet
att nödgas vara en odåga i kroppsliga idrotter. Jag såg
4med en djup känsla af underlägsenhet, ej långt skild från af-
undsjuka, huru en och annan af kamraterna på gymnasium
utmärkte sig för skicklighet i kroppsöfningar. Rida, simma,
gymnastisera, allt detta, som jag icke kunde, skulle roat mig
mycket, men jag hade en fix idé, att jag aldrig skulle kunna
lära mig något sådant. Jag blef drifven att lära mig dansa,
och när jag såg, att detta gick för sig, blef jag road af dansen,
men nog var jag en dålig dansör.
Den förtviflade föreställningen om min kroppsliga oduglig-
het var kanske litet öfverdrifven, ehuru långt ifrån ogrundad.
Det samma kan jag säga om en annan sak, som gjorde mig
verkligt bekymmer, nemligen den föreställning jag hade, att
jag var af naturen oåterkalleligen bestämd att vara en i hög
grad opraktisk person. Jag saknade icke skäl att så tänka.
Opraktisk var jag, opraktisk är jag, men så alldeles ohjelplig
i praktiska värf, som jag trodde mig vara, är jag ej, och det
har mycket fägnat mig, då jag någon gång har lyckats utföra
någon liten praktisk verksamhet. Men sådant gör jag ej, om
jag icke är tvungen dertill, ty jag känner, att jag i alla prak-
tiska bestyr befinner mig på ett för min natur främmande
fält, och jag är rädd att göra dumheter. Så vet jag ock, huru
dyrbar tiden är, och jag vill ej undandraga om-det ock vore
blott några timmar från den verksamhet, som måste vara den
egentliga för mig. Men det är med den praktiska verksam-
heten på samma sätt som med kroppsrörelserna - kunde jag
blott, så nog ville jag. Denna min sinnesstämning har sitt
sammanhang med det inbitna hat, jag ända från min första
ungdom har hyst mot allt kammarfilosoflskt lärdomsväder.
Det är för mig ett föremål för verklig medömkan och ett oänd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
