- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
Inledning

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
1

Inledning.

Jag har redan länge befunnit mig så långt fram på vägen, att banan sluttar utföre. Det är hög tid att ransaka det förflutna.

Detta gör jag ur följande skäl. Det är först och främst hvarje menniskas skyldighet att hålla reda på sig sjelf. Jag kan icke mena något så dumt, som att hvarje menniska skulle vara skyldig att skrifva sin lefvernesbeskrifning, men nog är hvar och en skyldig att eftersinna, huru man burit sig åt här i verlden. Samvetet vill hafva räkningen uppgjord.

Man bör hålla räkning med sig sjelf, icke blott, så som jag nu gör, långt efteråt, men jemt och ständigt. Jag är icke ovan att så göra, jag gör det tidt och ofta, i synnerhet när jag har varit ute i sällskap och kommit hem. Men det kan, Gudi klagadt, hända, att samvetet låter pruta med sig, ty det är påkostande för egenkärleken att bekänna för sig sjelf, att man har talat dumheter och gjort dårskaper eller annat, som orätt är, och menniskans onda natur är mycket uppfinningsrik med fagert tal, som lurar ett sömnigt samvete. Men man skall ruska upp samvetet. Man skall göra vivisektioner på sin egen andliga varelse, lika som läkaren gör på de arma djuren lekamligen.
2

Jag minnes ganska mycket, huru jag har lefvat med verlden och hon med mig. Jag har också anteckningar, samtidiga med händelserna för vissa delar af min lefnad, men jag sätter icke i skrift allt, hvad jag minnes, ty mycket är så obetydande i sitt innehåll, att det platt icke lönar mödan att använda någon tid derpå.

Jag har äfven en annan orsak att göra det jag nu gör. Ty när jag är död, kan det kanske göra någon liten nytta, att andra menniskor få se, hurudan jag var, medan jag lefde, i fall någon orkar läsa detta, som jag nu skrifver. Underliga öden har jag icke haft, stora verldens lif har jag icke lefvat, men en mensklig varelses utveckling kan hafva ett visst intresse ej blott för honom sjelf, men äfven för andra menniskor, ändock han lefde ett hvardagslif. Menniskokännedom är en kunskap, som jag har eftersträfvat; jag sysselsätter mig mycket med att gifva akt på menniskors sätt att tala och lefva; jag vill studera mig in i de menniskor, med hvilka jag lefver, för att se, hurudana de äro, men när jag är så närgången mot andra, vore jag en skamlös menniska, om jag icke gjorde på samma sätt med mig sjelf. Detta sätt att gå till väga passar mycket bra för mig äfven derför, att jag skall vara en person, som idkar historiska studier. En historieskrifvare begriper icke mycket af sin vetenskap, om han icke studerar menniskors olika arter och lynnen, men här är ett ömsesidigt inflytande, ty af historien lärer man sig också att känna menniskonaturen. Och å andra sidan, om man kunde tränga in i en menniskas innersta lif, så att man finge se, hurudan den menniskan är i sin djupaste grund, skulle man kunna hemta nyttig lärdom för omdömet om de stora händelserna, dem historien förtäljer, äfven fastän den menniskan man ransakade blott lefde i smått. En lärd naturforskare föraktar icke att studera infusionsdjur.

Vidare, fastän jag icke har något bidrag att gifva till
3
den stora historien, kan dock ett och annat, som jag antecknar, hafva ett visst litet intresse medelst upplysningar om sederna och lifvet inom vissa kretsar, der jag har varit en deltagande person. Det kan väl också hända, att jag får anledning tala om vissa andra personer, som äro mera intressanta, än jag kan vara.

Men det är dock alltid en tvetydig sak att göra detta, som jag nu gör, det är vidrigt, det är otäckt att höra menniskor oupphörligt tala om sig sjelfva. Det är oanständigt, det är skamlöst att så göra, det är ett säkert kännetecken på en plump egenkärlek. Jag har ondgjorts öfver sådant, och derför förehafver jag ett visst bemödande att undvika detta felet i mitt umgänge med menniskor. Ingen menniska har rättighet begära, att andra menniskor skola vara intresserade af allt, som angår hennes egen person och derför helt naturligt intresserar henne sjelf.

Dock har detta sina undantag. När en menniska har lefvat i stora lefnadsförhållanden, så att hon har haft att göra med saker, som äro af allmänt intresse, eller åtminstone har sett sådana saker på nära håll, kan hon hafva skäl att tala om sig sjelf. Det samma gäller, om personen, fastän blott i det enskilda lifvet, har varit inne i sådana omständigheter, att handlingssättet har fått ett tvetydigt utseende, så att här behöfves att tala till eget försvar. Ty hvarje menniska har dock en rättighet: att försvara sitt goda namn och rykte, i fall hon det gitter göra. -- Ett annat tillfälle, då en menniskas myckna tal om sig sjelf kan vara ursäktligt, är, då hon icke har anspråk, att någon annan menniska skall höra på talet. Så t. ex. är det min mening, att dessa anteckningar, som jag skrifver, gerna kunna brännas upp efter min död, i fall de personer, som få hand om mina papper, så finna för godt. Ingen menniska behöfver besvära sig med att läsa detta, som jag skrifver. Det är hans eget fel, om han läser det, i fall
4
han finner det vara tråkigt eller dumt. Jag har icke bedt honom läsa’t.

En ful sak, när menniskor tala om sig sjelfva, är, att de ljuga så mycket. Ty om de icke ljuga med uppsåt, narrar egenkärleken dem, så att de blifva blinda för sanningen, och de äro fulla med fördomar. Der kommer en falsk färg på berättelsen, lögn i historien, fastän det icke är så illa menadt. De inbilla sig sjelfva, att de äro bättre, än de verkligen äro. De se icke sjelfva, och om de äfven sågo det, skulle de icke vilja bekänna det, huru stora stackare de äro.


The above contents can be inspected in scanned images: 1, 2, 3, 4

Project Runeberg, Thu Dec 13 18:35:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/inlednin.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free