- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
I. Första barndomen

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
5

I.

Första barndomen.

Äldsta barndomsminnet. - Om slägtkärlek. - Slägten. - Födelsetid - Födelseort. - Köping förr och nu. - Den omgifvande bygden. - Hembygds- och fosterlandskärlek. - Den första undervisningen. - Den första resan.

Det vore icke omärkvärdigt att veta, huru långt tillbaka en menniskas minne kan sträcka sig eller, med andra ord sagdt -- huru gammalt barnet behöfver vara, innan själens lif har stadgat sig så, att intryck, som erfaras, blifva föremål för minne i en framtid. Men härvid kan man lätt iråka en förvillelse, i ty att man tror sig minnas det, som man i sjelfva verket blott har hört berättas. En särskild osäkerhet uppkommer också deraf, att man kan minnas saken och vet, att tilldragelsen timade, medan man var i den spädaste barndomen, men det kan hända, att man icke minnes tidpunkten, icke år och dag. Jag minnes en och annan småsak, som bestämdt måste hafva tilldragit sig i min mycket späda ålder, men bestämda tidpunkter kan jag icke erinra mig. Det första årtal, vid hvilket jag kan bestämdt fästa någon erinring, är året 1820; jag var då fyra år gammal. Men det kan väl vara möjligt, att ett och annat, som jag minnes, är äldre, kanske från år 1819, då jag var tre år gammal. Dessa småsaker äro sådana obetydligheter, som det icke kunnat falla någon in att berätta för barnet. Jag minnes t. ex. en dag, då nya psalmboken högtidligen antogs till begagnande i socknekyrkan, hvilket veterligen skedde första adventssöndagen 1820. Men det jag minnes är icke den högtidliga gudstjensten; hvad jag minnes deremot är anblicken af det stora, blanka messingsinstrumentet, som en musikant medförde, då regementsmusiken
6
anlände för att spela koralmusik från orgelläktaren. Ett sådant ting som det stora blåsinstrumentet hade den fyraårige pilten aldrig sett. Det var något att se och betrakta. Intrycket fäste sig.

*

En icke likgiltig sak är den, huruvida man har talrika slägtingar eller den familj, man tillhör, står enstaka i verlden. Egna förhållanden uppkomma, då en mängd anförvandter finnas i närmare och fjermare led. Den stora skaran af slägtingar kan vara obeskrifligt besvärlig -- jag har haft en mycket dyrköpt erfarenhet af den saken --, men slägten kan också vara mycket angenäm, hvilket jag äfvenledes har erfarit. Och jag kan tillägga, hvad sant är, att mina angenäma slägtingar hafva varit långt flere än de besvärliga.

Det är också stor skilnad mellan slägtingar på nära håll och aflägsnare anförvandter. Så den ena som den andra sorten kan vara, såsom jag nyss sade, mycket besvärlig, tråkig och äfven farlig, ty elaka förhållanden kunna uppkomma, hvilka man just för slägtens skull icke kan undvika; men för att nu tala enfaldigt, så i fall onklar, tanter, kusiner m. m. icke äro tråkiga och farliga, så kunna de vara roliga och nyttiga. Detta är icke så enfaldigt taladt, som det låter. Det betyder, att sjelfva slägtskapen, äfven utan närmare blodsband och dermed följande mera hjertlig förbindelse, dock föranleder ett visst personligt förhållande, som mellan hyggligt folk kan vara rätt trefligt.

Det är en särskild egenskap att vara »slägtkär». Jag har den egenskapen på visst sätt och på visst sätt icke. Jag känner ett eget intresse för personer, om hvilka jag vet, att de härstamma från samma förfäder som jag sjelf, äfven om jag just icke har någon närmare personlig bekantskap med dem. Det roar mig att hålla reda på slägtledningar, detta är ett drag af mitt sinnes håg och riktning till historiska förhållanden. Men jag är ingalunda slägtkär i den meningen, att jag skulle känna någon lust att befordra menniskors framgång i verlden blott derför, att jag är slägt med dem, utan afseende derpå, hurudana de för öfrigt äro. Jag säger mig fri för det felet, som kallas nepotism och består i att vara partisk för slägten. Rätt skall vara rätt, ehvad det gäller slägtens förmån
7
eller skada. -- Slägtskapen betyder också något helt annat, när man har hela skocken in på lifvet, än när de äro utspridda i verlden, så att man ej ofta ser dem.

Jag har en mycket talrik slägt, oväntadt nog, då likväl min far och min mor voro barn af samma förfäder, min farfar och min morfar voro bröder, och slägtledningen således är den samma på fädernet och på mödernet till största delen. Dock ej helt och hållet, ty genom min farmor och min mormor har jag haft ätteledningar på olika håll. Men talrikaste slägten är dock den gemensamma för min far och min mor. Ty min farfars far, som tillika var min morfars far, hade femton barn. Deraf kunde något blifva. Bland de femton voro dock endast sju, fyra söner och tre döttrar, som i sin ordning lemnade afföda efter sig. Men sju slägtgrenar äro många nog.

Jag har kännedom om mina förfäder ända till nära fyra hundra år tillbaka. Det har intresserat mig mycket att studera hela detta långa slägtregister. Det är märkvärdigt att se, huru blodsbandet lika som slingrar sig från slägt till slägt, så att familjer, som nu hafva blifvit fullkomligt främmande för hvarandra, dock hänga tillsamman i äldre slägtled. Slägt blandas med slägt genom giftermål, der blifver en härfva, som snor sig i mångfaldiga trådar. När jag ser denna sammanveckling, tänker jag på samma sak i stort, nationernas slägtskap, nationaliteternas sammanhang, och jag har då alls icke svårt att tro på hela menniskoslägtets härkomst från ett enda menniskopar.

Märkvärdigt är också att betrakta, huru ståndscirkulationen utbreder sig af och an. Jag ser på mina förfäders ättelängd, huru slägten öfvergick från bondeståndet till att blifva en prestslägt och huru derefter grenar utbredde sig åt olika håll.

Äldste kände ättefadern var en bonde Nils i Hjortnäs by af Leksands socken invid sjön Siljan och lefde i första hälften af 1500-talet. Men redan hans son, känd under namn Andreas Nicolai Dalecarlus Lexandensis, blef prest och pastor i grannsocknen Rättvik och skall hafva varit ledamot af det namnkunniga Upsala möte 1593. Från och med honom blef slägten en prestslägt, fäst vid de båda socknarna Rättvik och Elfdalen i Öster-Dalarne. Det första draget af
8
ståndscirkulationen, utgreningen från bondeståndet, som är gemensam för alla ståndspersonslägter, visar sig således här redan på 1500-talet. Andreas Nicolais barn höllo sig i det närmaste troget inom presteståndet, ty af fem söner blefvo fyra prester, och den femte blef klockare; tre döttrar blefvo gifta med prester, men en af dem blef dock prästhustru ej förr än i sitt fjerde gifte; hon hade varit gift tre gånger förut med ståndspersoner af andra stånd. Efter Andreas Nicolai följer en vidsträckt ståndscirkulation i hans son Olaus Andreæs hus. Denne Olaus Andreæ Dalecarlus var kyrkoherde i Rättvik på samma gång hans broder Daniel var komminister och en tredje broder, Nils, var klockare, allt i samma socken. Men på samma gång slägten sålunda höll sig troget fast vid Österdalsocknarna, hade de äldsta slägtlederna dock sina förbindelser i en helt annan del af landskapet Dalarne. Andreas Nicolais hustru skall nemligen härstammat från Hedemora socken, der hennes fader skall varit bosatt på Vikmanshyttan; farfadern, Peder Svensson på Vibberboda, var en bland dalkarlarnes anförare i frihetskriget under Gustaf Vasas befäl. Här voro således två allmogeslägter från helt olika landsorter förbundna med hvarandra. Den ställning, familjefadern Peder Svensson intog, och äfven familjeförbindelsen mellan de långt från hvarandra boende familjerna gifver anledning förmoda, att dessa allmogefamiljer voro ett par storbondeslägter. Och med Olaus Andreæ framstår slägten med stort anseende såsom prestslägt. Denne Olaus Andreæ skall varit en mycket berömd man, gemenligen kallad Dala-Bispen. Hans barn voro till antalet femton; en son stannade inom presteståndet såsom komminister i familjesocknen Rättvik; en annan blef klockare i samma socken; en tredje blef »krigshöfvidsman» och dog i främmande land (Polen); en fjerde blef kronolänsman hemma i Rättvik; en femte blef »lagläsare» i Finland; tre döttrar blefvo gifta med prester; om de öfriga sju bland de femton känner jag icke något närmare besked, än att flere bland dem skola ingått i bondeståndet. Här var således både en ståndsutveckling åt olika håll och tillika en återgång till bondeståndet. Men från ingen af dessa femton härstammar jag; hela den nu lefvande Svedeliska slägten är kommen från Olaus Andreæs broder Daniel Andreæ.
9
Från hans komministergård utgick en barnskara af åtta syskon, medan den tredje brodern, klockaren Nils, likaledes gaf sitt bidrag till slägtutvecklingen och ståndscirkulationen genom flere afkomlingar.

På 1600-talet lefde dessa männen. Vid den tiden var slägten således mycket talrik, ja, sådan, att om man hade kunskap om de fortgående slägtlederna från dessa femton i kyrkoherdegården hos Olaus Andreæ, de alla i komministergården hos Daniel Andreæ och de flere -- ovisst huru många -- som hade sitt fädernehem i klockaregården, så skulle man kanske finna en stor härskara nu lefvande menniskor, härstammande från dessa trenne ättefäder.

Men nu känner jag endast den ätteledning, som blef den Svedeliska, utgående från komministern Daniel Andreæs son Andreas Danielis Rättvicensis. Denne man blef prest, men drog sig högre upp i Dalarne till Elfdalen, som nu blef såsom det skulle varit ett familjpastorat, ty efter Andreas Danielis följde i embetet hans son, och sedermera, dock efter en mellantid, följde en tredje medlem af familjen såsom pastor i Elfdalen. Barnen af Andreas Danielis Rättvicensis voro de första, som togo tillnamn, och benämningen härleddes från en af deras farfader Daniel Andreæ uppodlad mark, benämd Sveden, belägen dock ej på Daniel Andreæs egen boställsjord, men på pastorsbostället, som innehades af hans broder. Stället benämnes ännu i dag med sitt gamla namn Sveden och är en vacker med löfskog beväxt äng eller hage invid stranden af Siljan. Jag har många gånger besökt detta ställe; allmänna landsvägen går nu deröfver. Tiden, då familjenamnet antogs, måste varit senare delen af 1600-talet, ty Andreas Danielis dödsår var 1684. En sägen är, att det antagna namnet skall först varit Svedenius, men bokstafven n skall sedermera blifvit utbytt mot bokstafven l, jag vet icke hvarför.

Barnskaran i Andreas Danielis hus var icke så stor som hos förfädren, och spåren låta sig ej följas utom blott efter sonen Daniel Andreæ Svedelius, som blef sin faders efterträdare i Elfdalen. Hans barn voro veterligen åtta, men slägtnamnet utgrenade sig icke, ty bland de åtta voro fem döttrar, af hvilka två förblefvo ogifta och tre ingingo genom giftermål
10
i andra slägter inom presteståndet. Två söner dogo i unga år, så att endast en fortplantade namnet och familjen. Men detta gjorde han på dugtigaste sätt, ty han blef fader för femton barn. Hans namn var Jakob Svedelius, och hans gång genom verlden var sådan, att han förvärfvade en lärd och vitter bildning, som förkofrades under utrikes resor, dem han förehade såsom handledare åt två unga adelsmän. Han blef sedermera lektor vid gymnasium i Vesterås och innehafvare af prebendepastorat, först Hubbo, sedermera Badelunda. Derefter blef han pastor i Köping och slutligen domprost i Vesterås. Hans dödsår var 1763.

Denne Jakob Svedelius var min farfars far och äfven min morfars far. Han är bland mina förfäder den förste, till hvars minne jag känner mig stå i ett visst personligt förhållande, ehuru han var död mer än ett halft århundrade, innan jag föddes. Min far och min mor hade väl aldrig sett denne sin farfader, ty han var död, innan någondera af dem föddes, men de visste att berätta ett och annat, som de hade hört af sina föräldrar. Jag eger äfven både tryckta skrifter och äfven handskrifter af domprosten Jakob Svedelius, det mesta på latin, men äfven en skrift på svenska af religiöst innehåll. Han brefvexlade med sina söner på latin.

Domprostinnan Svedelius hette Anna Brita Lampa och lefde i Vesterås såsom enka till mycket hög ålder. Men Lampa-slägten är alldeles bortkommen för mig. Ryktet har sagt, att en och annan, som burit detta namn, har haft äfventyrliga öden. Men två adliga ätter, Lagersvärd och Gyllenbååt, hafva härstammat från stamfäder med namnet Lampa. Och med ätten Gyllenbååt har jag befunnit mig i förnyad slägtskap, ty min mormor var en dotter af denna slägt.

Men de femton barnen i domprosthuset, hvad blef af dem? Jo, af dem blef ganska mycket, ty från dem härstammar hela den nu lefvande slägten och många flere, ty döttrarnas efterkommande höra naturligtvis till andra slägter på grund af sin fädernehärkomst. En stor mängd menniskor lefva i denna stund i en mängd olika slägter med härkomst från Jakob Svedelius och Anna Brita Lampa. Sex bland de femton barnen bortgingo mycket tidigt ur verlden. De öfriga nio voro tre
11
döttrar, hvilkas afföda lefver, och sex söner. En af dem med namnet Jakob blef notarie vid Stockholms södra kämnärsrätt; en annan med namnet Gustaf blef praktiserande läkare och bodde i Falun, men ingendera af dem blef familjfader. Detta behöfdes icke heller, för att slägten skulle lefva, ty de fyra återstående sönerna i huset drogo försorg om den saken. Den äldste af dem, Per Svedelius, som var min morfader, blef professor i latinska språket vid Upsala universitet och hade personelt prebendepastorat, Vestra Åker och Dalby; den andre i ordningen, Daniel Svedelius, blef kyrkoherde i Malungs socken i Vester-Dalarne; den tredje, Anders Svedelius, innehade Mora pastorat i Öster-Dalarne, och den fjerde, Johan Svedelius, som var min farfader, var innehafvare af fädernepastoratet Elfdalen. Från dessa fyra bröder hafva fyra slägtgrenar utgått, och af dem samt de tre systrarnas ätteläggar har en väldig skara menniskor uppkommit. Barnen af dessa sju syskon voro kusiner sins emellan och utgjorde en mycket stor kusinslägt. Detta slägtled har nu slutat sina dagar; deras barn utgöra en sysslingsslägt, som har i sin ordning hunnit blifva så gammal, att den nu befinner sig på öfvergång till evigheten. Nästa slägtled blifver så utslägtadt, att det icke lönar mödan räkna slägt längre.

Fyra söner af domprosten Jakob Svedelius bevarade slägtens karakter af prestslägt, men sedermera har ståndscirkulationen blifvit sådan, att ingen, som bär namnet Svedelius, nu bekläder något presterligt embete. Den siste, som det gjorde, var min broder, Carl Jakob Svedelius, som dog 1884.

En bland de många barnbarnen i domprostfamiljen var min fader, Jakob Michael Svedelius. Hans väg genom verlden var sådan, att han i sina yngre år var universitetslärare i Upsala, men öfvergick till kyrkans tjenst och blef kyrkoherde i Köping, således samma pastorat, som hans farfader hade en tid innehaft. Från Köping blef min fader befordrad till pastoratet Leksand i Dalarne, men dog före tillträdet (1834).

Under min uppväxande ålder kunde jag räkna åtminstone femtio personer, som voro mina sysslingar, och åtminstone ett dussin kusiner, barn af mina föräldrars syskon. Onklar och tanter funnos dessutom en hel hop, så mycket mera som jag,
12
utom den gemensamma fäderne- och möderneslägten, hade anförvandter på en särskild sida genom min farmor, som var en dotter af familjen Fant, och afkomlingar af hennes broder, professoren vid Upsala universitet Fant, funnos i lifvet. Och likaså funnos barn af hennes halfsyskon på mödernet, som buro namnet Rothoff. Tvenne fruntimmer af ätten Gyllenbååt, till hvilken min mormor hörde, funnos också i lifvet och voro min mors kusiner. Men ingendera af dem har lemnat efterkommande; de voro de sista af sin ätt.

Hela den stora mängden af närmare och fjermare anförvandter var visserligen kringspridd på olika orter, men med de flesta bland dem hade dock mina föräldrar personlig bekantskap.

Men i min faders och min moders hus voro vi ej många syskon. Två systrar hade dött i spädaste ålder, och sedan hade jag blott en bror och en syster; sjelf var jag den yngste.

Noga räknadt vet jag icke rätt säkert tidpunkten, när den händelsen timade, att jag kom in i denna verlden. Jag vet blott, att jag icke egentligen har någon födelsedag, ty jag blef född midt i natten, just då klockan slog tolf, så att det lärer ansetts ovisst till hvilketdera dygnet jag borde räknas. Icke heller vet jag rätt säkert, antingen födelsenatten var natten mellan den fjerde och femte eller mellan den femte och sjette dagen i månaden. Men jag har alltid varit van att såsom födelsedag räkna den 5 maj; årtalet var 1816.

Den trakt, der mitt barndomshem var beläget, hade det ryktet att alldeles sakna naturskönhet. Jag hörde ofta talas om det fula Köping. Med den saken förhöll sig dock i verkligheten si och så. Pittoreska belägenheter funnos der icke, men huruvida den omgifvande trakten skulle kallas ful, beror derpå, om en frisk och bördig slätt skall kallas oskön. Skog och egentliga berg fick man umbära, stora vatten funnos der icke, men der fans dock en liten å, så att alldeles på torra marken stod man icke, och på en half mils afstånd strömmade Hedströmmen, och afståndet från Mälaren på ena sidan och skogsbygden på den andra var blott en fjerdedels mil åt hvardera hållet. Den lilla staden Köping var visst i hvad på byggnaden ankom en af Sveriges fulaste städer med oansenliga
13
hus, krokiga gator, stenläggningen knagglig och stygg. Vackra promenader hade man icke, men trädgårdar funnos, dock ej många. Nu mera hafva Köpingsboarne lärt sig, att åtskilligt kunde göras till att försköna deras fula stad, och åtskilligt är gjordt, så att det nuvarande Köping är i den delen alldeles icke vanlottadt.

Men i min barndom, när man såg de fula husen, kunde man icke lätteligen föreställa sig, att innanför deras väggar skulle finnas ett så bildadt lif, som der verkligen fans. Mina barndomsminnen hafva lärt mig, att våra s. k. småstadshålor alls icke äro att förakta. Man kan i en sådan »håla» lefva rätt angenäma dagar.

Detta bör kunna ske ännu lättare nu än i min barndom, ty civilisationens medel äro mycket mera tillgängliga, än de voro på den tiden. Jag ser en stor skilnad mellan Köping nu och Köping då. Jag har vid mina besök i senare tider sett stadslifvet derstädes, lifvet i industrielt afseende utveckladt på ett sätt, som ingen Köpingsbo i min barndom kunde ana, och sent omsider hafva äfven några prydligare hus blifvit byggda, dock ej särdeles många. Mera har folkmängden ökats; Köping, när jag var Köpingsbo, hade något öfver 1000 invånare, nu äro de öfver 3000.

Mina föräldrars bostad, prestgården, låg på stranden af den lilla ån, och till gården hörde en ej obetydlig trädgård. Stället ansågs vara kanske den angenämaste platsen inom staden. Den enda allmänna plats, som kunde kallas vacker, var kyrkogården med den stora, rätt vackra kyrkan, det höga tornet och den vidsträckta utsigten öfver den bördiga slätten. Jag förstod icke på den tiden, att en slättmark kunde vara vacker, och jag behåller ännu en stor förkärlek för kuperad mark, skog och berg, men jag har dock lärt mig att värdera naturens skönhet, äfven på slättlandet. Detta lärde jag mig, när jag fick se Tunaslätten i Dalarne och när jag bodde i Skåne.

Köpings kyrka är mera märkvärdig, än socknekyrkor i allmänhet kunna vara. Särskild uppmärksamhet förtjenar altartaflan för sina minnesmärken af medeltidens bildskärarekonst på taflans ena sida och målningarna på den andra.
14

Så alldeles jemn och flack var slätten icke, att ej der funnos stensamlingar, som kallades berg. En sådan upphöjning, benämd Galgberget, hade en egen kuriositet, i det att der uppe lågo tre stora metallkanoner. Jag såg dem många gånger och undrade, likasom jag ännu undrar, huru de kommit dit. Berget är visst icke högt, men ganska betydliga krafter måste dock fordrats för att forsla dit de tunga metallstyckena. En sägen förmäler, att kanonerna skulle blifvit uppförda på berget i anledning af en strid med norrmännen under något af Sveriges dansk-norska krig. Jag kan icke uträkna, huru under dessa krig någon strid med norrmännen kunnat ega rum vid Köping, men om ryktet har någon sanning, så har ödet lekt en lek med Köpingsboarne, ty då i Köping firades en fest år 1864, med anledning att Sveriges och Norges förening hade räckt i femtio år, och, högtiden till ära, dundrande skott lossades ur de gamla kanonstyckena, sprang en af dem sönder, så att de nu blott äro två.

Från Galgberget utbreder sig en rätt vacker utsigt, och strandvägen utmed ån nedanför staden är alls icke ful, men Köpingsboarne på min tid värderade alls icke denna promenad. De tycktes hafva fått en förtviflad föreställning, att deras stads omgifningar skulle vara fula. Den enda belägenhet, som erkändes vara vacker, var den s. k. Djurgården med Kråkholmarne och Plantersbacken, med hvilka namn betecknades en temligen vidsträckt löfskogbeväxt mark på Mälarstranden nära Köpingsåns utlopp. Men dessa ställen lågo på betydligt afstånd från staden. Jag kom sällan, om någonsin dit.

Ofvanför staden hade slättbygden sin gräns ej särdeles långt bort. Vestmanlands slättbygd har en lång utsträckning i öster och vester, mellan gränsen mot Upland vid Sagån öster om Vesterås och gränsen mot Nerike vid skogen Käglan vester om Arboga, men samma slätt är icke mycket bred i söder och norr mellan Mälaren och skogsbygden. Man räknade en fjerdedels mil från Köpingsåns utlopp i Mälarfjärden Galten till staden Köping och en annan fjerdedels mil ofvanför staden, till dess man fick se landet antaga natur af skogsmark. Der fans på gränsen mellan slätten och skogen en mycket hög kulle, hvilken ansågs vara en ättehög, i hvilket fall den med
15
sin höjd måste vara en bland de största ättehögar i Sverige. Högen kallades Ströbohög efter dess belägenhet helt nära herregården Strö. Nu för tiden går Köpings-Uttersbergs jernväg fram förbi högens fot.

I skogsbygden var stor bergslagsrörelse. Der hamrades stångjern på stränderna af Hedströmmen vid jernbruken Kolsva, Bernshammar, Jönsarbo, Karmansbo, Uttersberg, Skinnskatteberg, Baggå, Malingsbo, och till samma bergslagsbyd, ehuru vid annat vatten, hörde Gislarbo bruk och Fernaverken. Vid flera af dessa jernbruk funnos praktfulla herregårdar, och bergslagsbygden sträckte sig ända till Dalarnes gränsland, den s. k. Vesterbergslagen, der det nyss nämda jernbruket Malingsbo var beläget inom Dalarnes landskap. Dessa jernbruk, åtminstone de flesta, lågo allt för långt bort för att kunna räknas till Köpings grannskap, men jernet lastades vid Köpings våg på Mälarskutor, och jernlassen slamrade på stadens knaggliga gator. Bergslagsbygden hade mycken naturskönhet, och vackra belägenheter funnos vid Hedströmmen äfven under dess nedersta lopp genom Bro och Björskogs socknar samt Köpings landsocken, och der funnos äfven fornlemningar i den omgifvande trakten, Skoftesta och Korslöte skansar.

Gick man öster ut från Köping utmed Mälarstranden hade man i grannsocknen Munktorp herregårdarne Stäholm, Dåvön och Afhulta, hvilka nog icke saknade sina intressanta sidor, oafsedt talet som gick, att det spökade på Stäholm och Dåvön. Detta sistnämda ställe hade anspråk att vara urgammalt, med namnet Dåvön (Davidsön), härledande sig från den i Sveriges kyrkohistoria ryktbare kristendomspredikanten S:t David.

Nära Köping fans ett ej för naturskönhet berömdt, men för nyttans skull berömvärdt ställe, som kallades Jämmertuna brunn. Der fans en helsobrunn, som begagnades med mycken fördel af ortens folk. Brunnen vårdades med utmärkt omsorg af ortens läkare, professuren Ringenson, hvilken härmed verkligen blef stadens och ortens välgörare. Stället kallas nu Johannisdal.

På längre afstånd från Köping funnos tvenne ställen, som hade sin egen märkvärdighet, Kungsör och Strömsholm.
16
Kungsör är beläget på ömse sidor om Arbogaåns utlopp i Mälaren, och vattnet bildar gräns mellan Södermanland och Vestmanland, ehuruväl icke länsgräns, ty Vestmanlands län sträcker sig ett stycke in på Södermanlands landskapsområde. Der utbreder sig från höjden på Södermanlandssidan en vacker utsigt öfver Mälarfjärden, men på Vestmanlandssidan stod det gamla jagtslottet, der kon. Carl XI höll sitt hof; slottet var ett stort trähus, som förgicks genom eldsvåda omkring början af 1820-talet. -- Strömsholm åter har ännu i dag sitt kungliga slott i godt behåll, med en vacker belägenhet på en holme i Kolbäcksån, omgifvet af forsande vatten, ej mycket långt från strömmens utlopp i Mälaren. I bredd med strömmen sträcker sig Strömsholms kanal; helt nära ligger stuteriet; det ena med det andra var ett nöje för mig att få se någon gång.

Grannstäderna Arboga och Vesterås hade det ryktet, att folket var något sqvalleraktigt, der sades ondsinta skandalhistorier vara gängse. Ryktet var icke ogrundadt, åtminstone hvad angick Vesterås, men om Köpingsboarne ville anses alldeles oskuldsrena i den delen, så kan väl hända, att oskulden icke var alldeles utan all likhet med fariséernas rättfärdighet. Jag minnes ett par skandalösa händelser. Men visst är, att vanligt småstadssqvaller hördes ej mycket.

Jag talar med liflig känsla om min fosterbygd, den bygden är mig mycket kär. Fosterlandskärlek brukar man räkna såsom en god egenskap; jag tänker, att begreppet kan utsträckas till hvad jag ville kalla hembygdskärlek. Kärleken till fäderneslandet är för mig först och främst en kärlek till den ort, der jag lefde min barndoms harmlösa dagar, och hvarifrån föräldrahemmets hågkomster omsväfva min själ. Det är mig icke möjligt att hysa alldeles samma känsla för Sveriges öfriga landskap som för mina båda hembygdsprovinser, Vestmanland och Dalarne. Född i Vestmanland, leder jag dock min härkomst från förfäder af gammal dalkarlsslägt, och mina senare lefnadsförhållanden hafva fäst mig mycket vid Dalarne. Hembygdskärleken kan slå öfver från en dygd till ett fel, om man blifver partisk för hembygden. Detta är samma fel som att öfva nepotism för slägtingar. Men så länge hembygdskärleken är sådan han bör vara, är denna känsla en
17
»koncentrerad» fosterlandskärlek. För mig framställa sig dessa föremål på ett sådant sätt, att jag tycker det skulle vara ett grufligt svårt öde att nödgas lefva utanför Sveriges gränser. Jag kan icke annat förstå, än att saknaden af fäderneslandet skulle kännas hos mig likt ett bittert sting midt i det gladaste lif, under den yppersta framgång i främmande land. En annan sak är visserligen att på resande fot besöka främmande länder. Men mitt sätt att fatta fosterlandskärleken är verkligen sådant, att jag aldrig har känt någon synnerlig åtrå att få göra någon längre utrikes resa. Tillfällen dertill hafva icke saknats, men jag har låtit dem gå mig förbi. Men Sveriges land har jag längtat att lära känna; jag har rest mycket i Sverige. Jag har velat se mitt fädernesland i dess särskilda vinklar och vrår. Men Rom och Paris och dylika ställen kan jag umbära. Jag känner en isande köld, huru jag skulle gå i de stora, utländska städerna och ej höra ett ord af svenskt tungomål. Stora, vackra, märkvärdiga saker skulle jag få se, men aldrig skulle jag der få erfara den fridens glädje, kärlekens känsla, som jag känner när jag färdas i dessa trakter, der hvarje buske hviskar om min barndoms frid och lycka.

*

Öfvergår jag nu till min barndoms lefnadsminnen, så må jag börja med året 1821, som gjorde epok i min lefnad, om så förhåller sig, som jag vill minnas, att jag på det årtalet begynte lära läsa. Jag var då fem år gammal. Mina föräldrar hade således icke brådskat med undervisningen; det hörde icke till deras uppfostringssätt att med afsigt framdrifva en förtidig utveckling. Om jag rätt minnes, var min mor den, som lärde mig bokstäfverna, men sedan var min faster den egentliga lärarinnan i stafning och innanläsning. En och annan gång sattes jag att öfva mig under ledning af min bror, som vid den tiden var en gosse om nio år, men den läsningen gick ej rätt bra. Vid den ålder vi hade, den ene nio år, den andre fem, passar den ene brodern icke rätt bra till lärare åt den andre. Den första bok, i hvilken jag läste på egen hand, var psalmboken af år 1819, som på den tiden var en ny bok. Psalmen n:r 481: »Hvar är den vän, som öfver allt jag söker?»
18
hörde jag mycket berömmas, och denna psalm rörde mitt barnsliga sinne så mycket, att orden fäste sig i minnet; jag lärde mig hela psalmen utantill, och den har icke gått ur mitt minne ännu. Det kan vara en fråga, huruvida denna psalm rätt passar i en psalmbok, men i egenskap af skaldestycke betraktar jag den såsom ett bland den svenska skaldekonstens yppersta verk. Psalmen n:r 1: »Upp psaltare och harpa!» hörde jag omtalas såsom en underlig psalm. Nu mera värderar jag den samma såsom skaldestycke mycket högt.

På detta samma år 1821 fick jag göra mitt inträde på tvenne ställen, vid hvilka en stor del af min senare lefnad har varit fäst -- Upsala och Stockholm. Mina föräldrar företogo en resa till dessa båda orter, och den lille gossen medtogs. Från Upsala minnes jag ett och annat, t. ex. våra slägtingars bostad och gråpappersbeklädnaden på väggarna i salen. Min morbror -- min mosters make -- var en förståndig hushållare, som ej bekostade dyrare inredning, än han hade råd till. Han hade efter den stora branden i Upsala 1809 köpt två afbrända gårdstomter och byggt hus på dem. Att tapeter i matsalen fingo saknas de första åren, må anmärkas såsom ett exempel, huru en flärdfri man hushållar, då han vet sig icke hafva mycket att hushålla med, men sätter värde på att vara hederlig karl och göra hvar man rätt. Denne mannen blef med tiden en välmående man, och då kommo tapeter på väggarna. Mannen, om hvilken jag nu talar, var vid denna tiden (1821) akademie-sekreteraren, sedermera räntmästaren Schedvin.

Slottsbacken i Upsala, der jag sprang och lekte, minnes jag såsom gräsbeväxt och omgärdad med staket mot nedre Slottsgatan. Från vistelsen i Stockholm minnes jag åtskilligt. De stora husen vid Drottninggatan, Gustaf Adolfs torg och det stora slottet, allt detta var något förvånande för det femåriga barnet. Minnet blef varaktigt; när jag sedermera vid tretton års ålder återsåg Stockholm, igenkände jag ganska väl dessa föremål, sådana jag mindes dem.

Hemresan hade sin besvärlighet. Vi färdades på ångfartyg, som på den tiden voro en nyhet i Sverige. Resan gick ej fort, en hel dag beräknades för färden från Stockholm till
19
Vesterås. Men nu uppstod storm, fartyget -- Yngve Frey -- mägtade ej gå fram på dagen. Vi blefvo liggande öfver natten utanför Hesslebyholm på Fogdön. Jag nämner detta såsom ett exempel på ångbåtsfartens art och beskaffenhet under dess första tid.

Från året 1822 minnes jag just ingenting. Tiden måtte förflutit i hemmet mycket stilla, på hvardagligt sätt. Kanske var det likväl på detta året, jag hade min förste främmande lärare, en gymnasist från Vesterås, vid namn Reutermark, som egentligen var informator för min bror, men äfven hade litet att syssla med mig. Jag kommer i håg ett litet karaktersdrag. Informatorn frågade mig, huru långt stycke jag brukade få skrifva, när jag öfvade mig i skrifning för min mor. Jag svarade helt käckt: »en sida». Detta var osanning, ty min mor hade ej brukat utsträcka de små skriföfningarna längre än till tre rader hvarje gång, men jag tyckte, det skulle vara dugtigt att skrifva en hel sida, såsom jag hade hört att riktiga skolgossar fingo göra. Jag var icke rädd att taga på mig mycket längre lektion, än jag eljest skulle fått. Men barnungen hade ambition. Jag var då sex år gammal.


The above contents can be inspected in scanned images: 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19

Project Runeberg, Thu Dec 13 18:35:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free