Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Parisersvenskar och romare. 1830--40-talen - 1. Per Wickenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARISERSVENSKAR OCH ROMARE
395
Wickenberg hade 19 år gammal rest på en vedskuta från Malmö till
Stockholm. Sina ägodelar medförde han i ett knyte.
Deras kamrat Lundgren har tecknat hans porträtt sålunda:
"Han var blek och mager, gänglig och långbent och så uppnäst, att det
kunde tyckas vara beklagansvärt, men icke dess mindre var han sprittande
munter, livlig och pojkaktig, kunde skratta så gott som någon, hade vackra ögon,
bröt på skånska . .."
Att han hade ont om pengar inverkade föga på det glada lynnet. Flera
av kamraterna hade det inte
stort bättre ställt. Den munvige
Pelle pratade omkull
klädståndsfrun, till dess hon
betalade 5 rdr b:o för en Urania
i blå mantel, och han blev
säkert mindre förvånad, då han
blev avvisad från kungliga
slottet, dit han kom för att
skänka sin akademiska
pristavla "Eva vid Abels lik" åt
de kungliga barnen, än då
excellensen de Geer betalade
200 rdr b:o för en tavla, som
han själv taxerat till 50.
Då han tack vare Sandberg
fått en fristad hos överste Aug.
Anckarsvärd på Bysta i Närke
under kolerasommaren 1834,
skrev han till kamraterna i
Stockholm:
"Hur är det med våra
björnar - har koleran ej haft
smak för dem? En satan hade
jag med röd nos; den måtte väl ej vara skonad? Man påstår ju att koleran
har mycken smak för röda näsor. Jag glömmer aldrig hans gemena
björnfysionomi, som var morgon visade sig i min dörr." På ett annat ställe
heter det: "I han väl, syndapaltar, fått gå där i Stockholm och svälta som
vanligt och blivit trakterade med björnryt, under det jag här lever som en prins"
o. s. v. i samma stil.
Då han lämnat Sverige, spökade ofta för hans minne "den glada fast
oroliga" stockholmstiden. En gång skrev han: "Vår gemensamma, älskvärda (här
har han ritat en björn med en sax inunder) S. läser väl nu över mitt arma
Per Wickenberg. Självporträtt.
Oljemålning. Omkr. 1832.
Östergötlands museum, Linköping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
