Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. 1890-talet. Konstvård och konstpolitik - 2. - Brytning mellan denna förening och Konstnärsförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 GEORG NORDENSVAN
omedelbart framlägga sina reformkrav". Säkert skulle dessa vinnia majoritet inom
akademien, "om förbundets medlemmar själva ville komma upp och rösta för
dem", yttrade1 en medlem av styrelsen, som hade "fem års erfarenhet i
förbundet".
Då nu yrkandet avböjdes såsom för tidigt väckt, funno de radikala
medlemmarna av föreningen "en plausibel anledning att verkställa den genomgripande
operation, som förr eller senare och i alla händelser måste ske, bandet mellan
kårerna avskars och för beständigt".2 Konstnärsförbundets medlemmar förbundo
sig nu att ej "deltaga i annan stående svensk konstnärskorporations
utställningar". Det frisinnade partiet arbetade nu alltså emot sitt ursprungliga
önske^-mål: allmänna årliga salonger. Partiet blev enligt Berghs uttryck "visserligen
betydligt reducerat men gudskelov så mycket mera homogent". Lederna glesnade.
Bland dem, som utgingo under nittiotalets båda första år, voro
stockholmsgruppens första ordförande och sekreterare, Arborelius och v. Saltza, för övrigt Carl
Larsson, Hagborg, Forsberg, Georg och Hanna Pauli, Lindström, Hermelin,
Alf Wallander, arkitekterna Carl Möller, Ludvig Peterson, Hugo Hörlin o. fi.
En verklig lycka för förbundet var, att några av de avgående fortforo att
deltaga i dess utställningar. Och en ljuspunkt i förbundets tillvaro under denna
brytningstid är dess skolas tillkomst 1891. Skolan fortgick till en början till
1896 med Bergh, Hasselberg och Zorn som lärare.
Det första resultatet av opponenternas brytning med Svenska konstnärernas
förening blev, att dennas start föga motsvarade förväntningarna. Föreningen
igångsatte förberedelser för sin första utställning, lokala svårigheter yppade sig,
ett förslag att bygga en träbarack i Kungsträdgården kvävdes i sin linda, och
innan något beslut var fattat hyrde Konstnärsförbundet en liten lokal i Birger
Jarls basar en trappa upp och öppnade där en egen utställning. Det var hösten
1891. Där dominerade Zorn (Midsommarnatt), Liljefors (Tjäder j ägare),
Nordström (Djurgårdslandskap) och Chr. Eriksson (Linnéreliefen).
Föreningens debut våren 1892 blev mager och väckte ringa intresse.
Utställningen - i Blanchs salong - var smakfullt ordnad av Björck och Pauli. Men
flera av de betydande konstnärerna höllo sig undan, och den samling, som
blivit sammanförd, var föga representativ för samtidens svenska konst. Det gäller
även utställningen 1893, som likväl överraskade med en intressevärd
arkitekturavdelning -. något i vårt samhälle ytterst sällsynt.
Konstlivet omtalas som dåsande och konstmarknaden ligger nere.
Småutställ-ningar börja nu förekomma. Till en början inbjuda Zorn, Ekström, prins Eugen,
Björck, Alf Wallander och Liljefors till separatutställningar. 1893 anordnades på
initiativ av Georg Pauli en utställning av Ernst Josephsons målningar och teck-
1 I ett brev 20 ian. 1892, - 2 G. Pauji i ovan anförda uppsats 1905.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
