- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
VIII. Sigrid Storråda och hennes friare

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VIII.
SIGRID STORRÅDA OCH HENNES FRIARE

Erik Segersäll hade äktat dottern till en rik bonde, som hette Skaguls-Toste. Hon var mäkta högmodig över sina många gårdar och blev kallad Sigrid Storråda.

Erik Segersäll kunde slutligen inte trivas längre med en så hårdhjärtad kvinna, utan tog sig en annan hustru. Men först begåvade han Sigrid Storråda med flera av de gyllne klenoderna från Adils' dagar och skickade henne så tillbaka till sin odal. Där satt hon i högsätet med guldbroderad slöja, tjocka guldringar om armar och hals och mårdbrämad kappa. Hon var ljus och skär, och reslig och stark som en jättinna, och det felades inte friare. Men hon förstod, att de mest tänkte på hennes rikedomar. Leende drack hon dem till ur mjödhornet, men när de hade lagt sig att sova, tände hon eld på huset och innebrände dem. Sedan red hon utan hjärtesorg sin väg till någon annan av sina gårdar. »Jag skall lära småkonungar annat än att komma och fria till den, som varit Erik Segersälls maka», sade hon.

Slutligen anlände nu en flock norska sändemän. De gingo fram för högsätet och räckte henne en guldskimrande ring av ovanlig storlek. »Minns du gamla dagar?» hälsade de. »Natten före slaget på Fyrisvall lovade Erik Segersäll sig åt Oden efter tio år, om blott guden då gav honom seger. Tiden flyger hastigt, du kallsinniga kvinna. De tio åren äro nu förrunna, och Erik Segersäll har gått till Oden. Konung Olov Tryggvesson i Norge står honom likväl näppeligen efter i mannadygder. Här skickar han dig i fästegåva en guldring och ber dig möta på älvstranden vid landamäret, när det våras.»

Sigrid Storråda trädde upp ringen på sin breda, skärvita arm. Men ringen var så tung, att hon måste stödja under armbågen med den andra handen. »Det skall vara tungt guld, som inte Sigrid Storråda orkar lyfta», svarade hon och lovade att komma till mötet. Men ringen gled av armen och rullade utefter golvet.

När sändemännen hade gått, märkte hon, att hennes båda smeder vägde ringen i handen och viskade. Drottningen vinkade då smederna till sig och frågade, varför de spottade åt ringen. Först ville de inte bekänna, men så måste de ut med sanningen. »Det är svek i ringen», sade de. När hon då lät bryta sönder den, visade det sig, att den inuti bara var av koppar. Några hovmän, som varit i Norge, påminde sig, att de där hade sett samma ring hänga som portklapp på dörren i Lade gudahov.

»Olov torde svika mig i mer än detta», utropade hon vred. Men när det vårades, red hon ändå till Kungahälla för att möta honom.

Då hans skepp närmade sig ute på vattnet, såg hon en smärt man, som ovanför vågskummet gick lekande av och an på de utsatta årorna, fast det blåste hårt. »Det är Olov Tryggvesson», sorlade hennes följe. »Han är den vigaste i idrott, den djärvaste av klättrare. På den otillgängligaste fjälltoppen i Norge har han hängt upp sin sköld.»

Han sprang i land, glättig och fager, och räckte henne sina händer. Guldhjälmen sken i solen, och den klarröda manteln fladdrade, medan han ledde henne upp till högsätet i salen. Men när de väl sutto där och i all vänlighet språkade om att hålla bröllop till vintern, började han ock så tala om, att hon skulle låta döpta sig, ty han var en ivrig kristen. Då mulnade genast Sigrid Storråda och svarade hånfullt: »Inte tänker jag för din skull gå från den tro, som jag hittills haft och mina fränder före mig.»

Olov Tryggvesson reste sig häftigt och slog henne över ansiktet med sin handske. »Du hundhedna, varför skulle jag ta dig till maka!» utropade han i vredesmod. Hon satt dödsblek kvar i högsätet med ett rött märke på tinningen efter slaget. »Detta skall bli din bane», mumlade hon efter honom, då han gick tillbaka till sina skepp.

»Hur skall jag bli stark nog att straffa en sådan kämpakung, berömd som han är över hela Norden?» tänkte hon och tyckte, att hennes guldringar och mårdpälsar inte längre voro till någon glädje. »Harald Blåtands son, den mäktiga Sven Tveskägg i Danmark, vore kanske rätt man att hjälpa mig.» Och när hans sändemän en tid därefter kommo och friade, svarade hon ja och följde dem.

Sven Tveskägg hade med list tvungit sin syster Tyra att bli drottning åt en gammal hednisk konung i Vendland. Tyra ville varken äta eller dricka, sedan hon hade blivit förd till sin åldriga brudgum. Hon lindade om sig sin slöja, så att ingen kunde känna igen henne, och så flydde hon den långa vägen över hav och skogar ända till Olov Tryggvesson i Norge. När han fann, att hon var en vän och behaglig kvinna, tog han henne själv till drottning.

Våren därefter visade hon sig mycket nedslagen och satt ofta ensam i dörren och grät. En dag köpte Olov Tryggvesson på gatan en knippa blommor, som voro ovanligt stora för att vara så tidigt på året. De blommorna gav han åt Tyra, men hon slog undan dem med handen och sade: »Större gåvor hade jag att äga i Vendland, men av rädsla för min broder Sven och hans hämndlystna maka törs du inte fara genom danernas land till att utkräva min hemgift.» Olov Tryggvesson skrattade glatt och stolt och lovade, att hon snart skulle få bevittna annat.

Han var den största hjälten i Nordlanden på den tiden och hade lovat att kristna hela Norge. Mot hedningarna for han ofta hårt fram, och därom hade hans män mycket att berätta, men än mer om hans storsinta kämpamod, och de följde honom trofast i alla faror.

Han var också en väldig skeppsbyggare och hade många fartyg på stranden. De förnämsta hette Tranan och Ormen. Men nu lät han resa det största skepp, som någon ännu hade sett i Norge, och som därför fick heta Ormen Långe. Det var sjuttiofyra alnar utefter kölen och roddes med trettiofyra par åror, och både huvud och stjärt voro guldbelagda. Där gick han ombord, omgiven av de starkaste och skönaste män i riket och ställde sig i lyftningen. Med sextio långskepp seglade han så söderut genom Öresund förbi Danmark mot Vendland.

»Sven, min konung och make, nu är det tid att hämnas den skam, som jag så länge fått bära på», utbrast då Sigrid Storråda. Vad det led, blev det också bekant bland Sven Tveskäggs kämpar, att bud hade avgått till Olov Skötkonung i Svitjod, hennes son med Erik Segersäll, och snart anlände han med sveahären och alla sina yppersta skepp.

De båda konungarna lade sig med sina flottor bakom ön Svolder nära Rygen. Det gällde att överrumpla Olov Tryggvesson, när han seglade förbi på hemvägen från Vendland. Olov Skötkonung, som sedan några år därefter antog kristendomen och lät döpa sig i Husaby källa, satt under aktertjället i lärda samtal med vittra män. Han hade ärvt Erik Segersälls höga växt och talade trotsigt och befallande, men hans hövdingar voro inte mindre fritaliga och höjde ofta rösten. Slutligen kom det budskapet, att de norska skeppen voro nära, och konungarna skyndade upp på ön för att åse striden.

Men hemma i kungsgården gick Sigrid Storråda fram och åter över golvet med sin sömnad utan att röra vid nålen. »Varför sitta ni så modstulna, små hovpigor?» frågade hon. »Är det därför, att så många nu äro borta? Jag tror aldrig, att jag kan känna saknad efter någon människa.» Men alla märkte nog, att hon hela tiden lyssnade åt dörren till.

På det sättet skred dag efter dag. Då kom där en afton en väderbiten skeppskarl, och trött och medtagen vacklade han in över den höga tröskeln. »Jag var med vid Svolder», berättade han och drog efter andan. »Vädret var klart utan skyar. Skepp efter skepp gled fram förbi udden, och var gång ropade hövdingarna, att det måste vara Ormen Långe. Slutligen närmade sig ett drakskepp, som var ännu större än alla de andra, och guldskenet från förstammen och sköldarna låg som en solväg över vattnet. Det var Ormen Långe.»

»Och Olov Tryggvesson?» frågade drottningen ivrigt och kastade sömnaden ifrån sig på bänken. »Jag kan se för mina ögon, hur det glimmade från hans rustning, där han stod högst uppe hos rorsmannen.»

»Pilregnet föll tätt», svarade skeppskarlen, så överväldigad av minnet, att han långa stunder glömde att tala. »Tag ned seglet! befallde Olov Tryggvesson och lät binda ihop alla skeppen på sidorna om Ormen Långe. Jag har aldrig flytt i strid, och Gud råder över mitt liv. - Hans stämma var så stark, att jag kunde höra den, fast jag var med under sköldarna, när vi trängde fram från däck till däck. - Vad var det, som brast? frågade han, när bågen sprang sönder för hans bästa skytt, Ejnar Tambaskälver. - Norge ur dina händer, konung! svarade skytten. - Jag hade då huggit mig fram ända till Ormen Långe och skulle springa upp på relingen, men fick en stöt och föll i vattnet. Förlåt mig, drottning, sedan såg och hörde jag ingenting mer.»

»Då har jag senare nytt», ropade en annan röst från dörren, och in stapplade ännu en skeppskarl. Hans kläder voro så sönderrivna, att han ryckte till sig en av småpigornas kappor och svepte den om sig för att inte visa sig i kungssalen i så eländiga trasor. »Jag såg Olov Tryggvesson höja skölden över huvudet och störta sig i vågskummet. Hela havet blev med ens som öde. Fröjda dig, fröjda dig, konungamaka! Det är du, en kvinna, som fällt den tappraste i Norden.»

Sigrid Storråda stod tyst kvar vid bänkkanten och blundade. I tankarna såg hon framför sig det vida, oändliga havet, som med ens hade blivit öde. Det föreföll henne, att havet svallade i samma ödslighet kring stränder och klippor och skär utefter alla de nordiska rikena, ty nu hade Norden en stor man mindre. För första gången i sitt liv greps hon av saknad, och alla kände samma tomhet som hon.

De segerglada konungarna och hövdingarna vände tillbaka och bänkade sig kring gästabudet. Där delade de Norges rike. Men ofta, mitt under det muntra samspråket, blev det stilla i kämparingen. »Var är Olov Tryggvesson?» frågade de sakta. »Lever han än? Månne han drog av sig brynjan under vattnet och simmade till något skepp? Svårt är det oss tänka, att en så stor man plötsligt är borta. Men visst måste han vara död.»

Sigrid Storråda blev småningom gammal och grå. En vinter kom en Jorsalafarare till kungsgården. Han var på hemfärd till Norge, och när elden sprang i stora flammor på färden, började han tala om det heliga landet. »Jag hälsades där i ett kloster», berättade han, »av en vitskäggig och kämpahög åldring, som frågade, om folket här uppe i Norden ännu mindes Olov Tryggvessons dagar. Var det månne Olov Tryggvesson?»

Därpå vågade ingen svara, ty de trodde, att han var död, men de ville ändå gärna tänka sig, att han ännu levde. Det liknade heller inte mycket hat eller hämnd, det som då glimtade till i den hopsjunkna gamla kvinnans ögon. Hon satt med handen över pannan och grubblade på, hur det ändå skulle ha varit att i sin ungdoms år ha fått följa en sådan hjälte, fast han var lika stolt och hård som hon själv.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenhovd/08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free