- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
VI. Karolinerna. Långa vägar

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

LÅNGA VÄGAR.

Åren började att gå, och det var ärriga och frostbitna knektar, som slutligen en dag ställdes upp utanför kyrkporten i Varschava. Inne i kyrkan var ett läktarfönster, och där ställde sig Karl, men hans gång var haltande, ty under en ritt hade han brutit sitt ben. Det uppstrukna håret hade glesnat, men dragen hårdnat, och kuvade sågo de församlade polackerna tyst upp till fönstret. Hans stora segerstund var kommen, då de måste lyda honom och kröna sig en ny konung i den avsatta Augusts ställe. Ung och godsint skred Stanislav Leszczynski, den nyvalda monarken, fram mellan pelarna. och böjde sitt huvud för det uppslagna fönstret. Där såg han den, som hade skänkt honom allt, inte bara kungamakten utan till och med guldkronan på huvudet, spiran i handen och manteln på skuldrorna.

Hundratals mil därifrån åkte under tiden tsar Peter rastlöst genom sitt rike, byggde, förbättrade och övade sina soldater. Karolinerna voro långt borta, och västerut vid havet satte sig hans moskoviter som hövdingar i svenskarnas provinser. På deras forna betesmarker vid Neva reste sig småningom bakom murställningarna en ny gravkyrka åt nya tsarer och det stora Petersburg. När Peter fick höra om den polska kröningen, skrattade han föraktfullt. Under dryckjom och musik lät han så föra omkring sin hovnarr och krönte honom på spe till kung över Sverige. Det var den minsta kung, som Sverige någonsin haft utanför barnkammaren, och säkert den supigaste och mest pratsamma, men, så fick han också stanna, där han var.

»När rätt dag kommer, skall jag nog ännu en gång lära de ryska grönrockarna att löpa», tänkte Karl och förde sin här allt längre bort genom vildmarker, där älgar och uroxar fingo släppa till sitt kött. Soldaterna gingo och stötte ner värjan i marken för att leta ut, var bönderna hade grävt ned sina matförråd. När det var kallt, märkte de, att rimfrosten först smälte på myllan över sådana gömställen. Ibland voro de så hungriga, att de stodo och betade kvistar på träden som hästar. I många bygder hade folket aldrig förr sett en krigshär, utan väcktes med häpnad ur sin oskyldiga frid.

Snart hörde August i sitt eget arvland, Sachsen, de svenska trummornas muller och måste omsider skriva under, att han för alltid avsade sig den polska kronan.

Här lät Karl sina uttröttade och trasiga soldater ordentligt vila ut och skaffade dem nya och prydliga kläder. Oupphörligt samlades frivilliga hopar under fanorna för att följa honom i den slutliga striden mot moskoviterna. Nästan med övertro blickade de bort till den berömda hjälten, som blygsam och fåordig gick där i sin nedfläckade blå soldatrock mellan de silkesklädda och diamantprydda sändebuden och prinsarna.

»Minns, jag kommer inte för att köpslå», sade han och begärde heller ingen annan segerlön, än att några förtryckta luteraner åter skulle få sina kyrkor öppnade.

När hären drog bort, stod mången god sachsare med sin hustru i dörren och vinkade till den svenska knekt, som hade bott under deras låga tak, hjälpt dem att gräva i deras täppa och blivit deras vän. De små frågade i sitt hjärta inte efter de storas strider. Och mången karolin gick i tysta tankar och längtade efter, att vägen en gång åter skulle kröka mot norr. I stället vek den bort mot allt obekantare nejder. Brandklipparen, som leddes bland hästarna, började att bli till åren och mindes väl knappt längre den ungdomstid, då han stod hemma i krubban och tuggade midsommarhö. Sju gånger hade det somrat sedan dess, men hur många mil han hade trampat framåt över vägarna, det kunde ingen räkna. Ingen tänkte heller längre på att räkna sina ärrade sår, och gåtfull och sluten red Karl framför sina drabanter.

Vid den lilla byn Holovsin kom det till drabbning. I plaskande slagregn vadade konungen genom det träskiga åvattnet, och tätt bakefter följde dalkarlarna, ty också masarna voro nu ute på vandring genom Europa. Det var annat än att sitta vid Siljan och spänta korvstickor och då och då slå till med ett litet uppror. Soldaterna höllo musköter och patronkök över huvudet, men ändå blev krutet vått. Då drog var man blankt på äkta karolinvis, och fullsmetade med lera ända upp till hakan, rusade så alla rakt i armarna på fienden. En brottades mot tio, och det var en underbar syn, när de tysta flockarna höggo sig fram mitt under kanonernas brak och tvungo de oöverskådliga skarorna att fly från sina skansar. Efteråt lät tsaren till en läxa för framtiden samla ihop alla ryssar som hade fått ett sår i ryggen, och skjuta var sjätte karl.

En morgon fylldes emellertid luften av gälla gnäggningar, och en vithårig och livlig gubbe kom svenskarna till mötes, följd av tusentals ryttare, som ledde sina ystra och halvvilda hästar. Det var Mazepa, hästfolkets, kosackernas hövding. Underdånigt sänkte han framför konungen sin stav, som var krönt med en yvig hästsvans.

»Här kommer jag med mina barn», sade han och pekade på sina solbrända ledsagare. »Intet vin smakar oss bättre än en skål varm stomjölk. Och ingenting är för oss fagrare än stäppens långa, vågiga kullar, som var vår översållas med otaliga blomster. Där vill jag tumla om med mitt hästfolk som en fri hövding. Men tsaren kallar sig min herre och skrattar åt oss och begabbar oss vid sina dryckesgillen. Här skakar jag nu min hövdingstav och svär honom hämnd!»

Karl lovade att hjälpa honom och följde honom på okända vägar inåt Ukrajna.

Länge hade han utmanat sitt öde, och lyckan begynte nu tröttna att le mot honom som förr. Kosacker, tatarer och turkar skulle nu bli de bundsförvanter, som följde mäster Olovs folk på långa omvägar mot Moskva. Men det gick illa med Mazepas uppror. De dräpta kosacker, som fastspikade på bräder flöto i strömmarna, visade, att tsar Peters soldater inte voro långt borta. Det var, som skulle snöflingor och oväder och allt ont plötsligt ha yrt fram ur det fladdrande hästhåret på Mazepas hövdingstav. Vinterstormarna begynte ryta, och fåglarna föllo döda neder på drivorna. På hundra år hade slik vinter inte hemsökt länderna. De ståtliga knektrockarna från Sachsen voro redan förslitna, och flera av manskapet måste kasta bort de söndergångna stövlarna och vira fötterna med fårskinn. För att få tak över huvudet rusade de framåt i vild flykt för kölden. När trossvagnarna körde ihop och fastnade i porten till den lilla stad, där de sökte skydd, kröpo de mellan hjulen in på gatan. Men tusentals kunde inte tränga sig fram, utan måste stanna utanför i snödrivorna hela den förfärliga natten. Det påstods, att när en av soldaterna uttröttad satte sig ned, brast ryggbastet med en smäll som från en pistol, och att han så blev sten död. Äntligen uppskimrade återigen dagljusningen, men somliga stodo då ihjälfrusna mot trädstammarna med nedsjunkna huvud som insomnade skiltvakter. Överisade ryttare sutto alldeles orörliga på sina hästar utan att svara, då de anropades, ty de voro döda, och fingrarna måste skäras av för att skiljas från betslet. Att gräva i jorden var omöjligt, utan liken plockades ned i gropar och källare. De, som hade lyckats att slippa in i staden, funno där askhögar i stället för boningar, och i de få hus, som stodo kvar, blev det så trångt, att de sjuka knappt kunde ligga. Fältprästerna gingo omkring och gåvo nattvarden i brännvin, och jämmer och kvidan hördes från dörrarna, där fältskärerna kastade ut på gatan förfrusna händer och fötter, som hade blivit avsågade.

Julafton kom, men utan juleljus, och de olyckliga krymplingarna hade knappt en tapp halm under huvudet. Men ibland upptogo några röster en av de välbekanta, gamla svenska psalmerna. Då tystnade all klagan och byttes för en stund på nytt i oböjlig förtröstan.

Högt knotade ingen, men två och två stodo emellanåt generalerna och viskade. Hemlighetsfullare och tystare än någonsin, avvisade Karl deras råd. Sömnen svek honom, så att han under nätterna steg upp från bädden och satt och grubblade på att hitta någon lösning. Den oförskräckta ynglingaleken hade småningom fört mot svarta bråddjup. Hans hjässa hade blivit alldeles kal, så att han måste bära en pälsmössa till värn mot kölden, och de sammanbitna läpparna mjuknade, först när han red fram till de sjuka för att trösta med några hurtiga ord. Och så bäddades nu de, som varken kunde rida eller gå, i vagnarna, trummorna virvlade, och framåt, bortåt gick åter vandringen ända till stäppens ökenrand, där tsar Peter väntade honom i sitt befästa läger vid Poltava. Där gällde det att segra eller förgås.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:52 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenhovd/1060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free