- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
306

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knut Eriksson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gången rönte han dock icke så vänligt emottagande
hvarken i Jernbäraland eller i de andra landskapen,
som han genomtågade.

Dalkarlarna fälde då bråtar emot honom på skogen och
vägrade honom att tåga genom deras land. »Vi äro ej
vana vid slik konungafärd» – sade de – »vilja ej
heller veta deraf.» Men Sverre red då fram till
bönderna och talade till dem vänligen sådana ord,
att de tillstadde honom draga genom deras land
och gåfvo honom dertill allt det biträde de kunde.

När han från Österdalarna kom in i Helsingland
och till Alfta, var der en hel bondehär honom
till mötes. Böndernes antal var stort – 3000 man
säges det, och dertill 100 man i harnesk – och deras
hållning var hotande och krigisk. De hade samlat sig
för att hindra den främmande konungen genomtåga deras
bygder, och då Sverre ville här som i Jernbäraland med
goda ord vinna dem, läto de säga honom, att hvarken
han sjelf eller någon af hans män finge infinna sig
i deras krets eller der tala ett ord.

Sent omsider fick dock Sverre komma till deras
ting. Sverre kom och bönderne slogo en ring om den
biltoge konungen, der han stod lugn och djerf och
med konungslig hållning midt ibland de väl beväpnade
bönderna. »Icke veta vi, jag och mina män» – sade han,
och hans stämma var mäktig och stark, så att hvarje
man kunde förnimma hans ord – »icke veta vi, hvad I
kunnen hafva att lägga oss till last. Dock borden I
betänka, att som vi alla dyrka en Gud och kalla honom
Fader, borde vi hålla fred inbördes och en hvar af
oss akta och anse den andra som sig sjelf. Jag och
mitt folk hafva aldrig gjort eder något ondt, och
något godt hafven I icke att tacka Erling och konung
Magnus för.»

Sedan han sagt detta, lät han framleda tvänne hästar,
och när så skett, befalde han sina män att slagta
dem. »Skall det spörjas vida om länderna» – sade
han dervid till Helsingarna – »huru som detta lands
inbyggare sparade så på sin mat, att kristna män måste
taga vid att äta hästkött hos dem för att uppehålla
lifvet» – Dessa Sverres ord gjorde ett sådant intryck
på bönderna, att han derefter blef öfver allt, hvar
han drog fram hos dem, med gästfrihet emottagen.

Tidenderna om Sverres färd genom Helsingland spridde
sig snart till Jemtland, så att han äfven der blef
med lika gästfrihet emottagen. Sålunda hade han
dragit ända norrut i landet, då en helt oförutsedd
fara hotade honom. En gång, då han i fullt förtroende
till böndernes fredliga och gästvänliga sinnelag låtit
sitt folk sprida sig omkring i gårdarna och blott hade
hos sig 100 man, väcktes han plötsligt midt i natten
af ett oväntadt budskap. »Jemtländingarne» – sade
budet - »komma tågande östan ifrån i trenne starka
hopar, viljande öfverfalla och nedergöra dig och
allt ditt folk.» – Sverre sprang genast upp. Knappt
hade han dock hunnit väcka sina män och väpna sig,
förr än Jemtländingarne kringrände gården, så att
Birkebenarne voro instängda från alla sidor. En
krigslist räddade dem. Sverre sade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:29:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/1/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free