Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Valdemar. De första åren af konung Valdemars regering - Brödrastriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svårare sorger skulle dock drabba drottning Sofia,
sorger, som flöto ur denna källa. Vi få närmare lära
känna dem i nästa stycke.
Prinsessan Jutta gömde sig med ånger i ett kloster,
der hon i sorg framlefde sina dagar, tills hon dog
1284.
Brödrastriden.
En viss oro, obestämd, men omöjlig att skilja från
sig, fans hos konungen. Den sanningen, att brodern
Magnus var honom öfverlägsen, kunde han ej förbise,
om också hans nöjen lemnade honom blott få och korta
stunder till besinning.
De som jemförde bröderna med hvarandra, kunde
ej heller underlåta att finna detsamma som
Valdemar. Hertig Magnus höll ett lysande och präktigt
hof i Nyköping, riddare och svenner fylde hans salar
och gemak och ståtliga riddarespel bibehöllo hos hans
män den skicklighet i vapnens bruk, som ej kan vinnas
genom annat än öfning. Detta var manliga lekar, som
höfdes män, och hertigens anseende prisades derför
högt af hvarje man, hvilket väckte misshag och på
samma gång oro hos Valdemar. Men det stannade också
dervid. Ty att det skulle hafva manat honom till
ansträngning och kraft – det hade varit för mycket
begärdt af den veklige fursten.
Emellertid finnes intet tecken till afvoghet
eller fiendtligt sinne hos Magnus före händelsen
med Jutta. Dock är det troligt att hertigen –
ty ärelysten var han och begärlig efter makt –
någon gång tänkt sig kunna bättre än brodern uppbära
konungakronans glans. Drottningens, hans svägerskas,
skämt var ej heller tjenligt att blidka det stolta
sinnet. Han skall hafva yttrat en gång, när talet kom
på de speord, hvarmed man roade sig öfver hertigen
och hans broder vid konungens hof: »Jag skall en gång
bota drottningens kittlar.» Kan ock vara att orden
å drottningens sida inneburo något mer än ett blott
skämt. Åtminstone förefaller det ganska naturligt,
att afund skulle uppstå öfver det företräde, som hon
fann vara den allmänt gällande meningen om svågern
och äfven hon inom sig måste tillerkänna honom, och en
hvar vet, huru lätt man öfvergår från afund till hat.
Förr än Magnus skred till handling emot brodern,
synes der hafva varit för handen en missämja mellan
Valdemar och hertig Erik. Underrättelserna derom
äro visserligen icke fullt upplysande, men ådagalägga
dock tillräckligt förhållandets tillvaro.
Af någon anledning, hvilken ej finnes omnämnd, fann
sig konungen föranlåten att fängsla en mäktig och
betydande man, troligen en Folkunge, vid namn Johan
Filipsson. Han blef af konungens folk gripen i en
kyrka och förd i fängelse. Detta måtte på något sätt
hafva stått i samband med hertig Eriks förhållande
till konungen. Men Erik hade begifvit sig till Danmark
och vistades der hos konung Erik Glipping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
