- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen /
507

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungadottern Ingeborgs förmälning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Der sjöngs en särskild folkvisa om marsk Stigs,
den fridlöses, döttrar. De blefvo väl på drottning
Ingeborgs förbön lösta ur sitt fängelse; men de hade
ingen ro i sin faders land. Man beklagade deras öde,
men ingen vänlig hand räcktes dem. De måste draga
uti främmande land.

Den äldsta tog den yngsta vid hand,
så gånga de sig till Sveriges land.
        Och de foro vida kring verlden.

Kung Birger han red från tinget,
vid borgagårds led så möter han dem.
        Och de foro vida kring verlden.


»Hvad qvinnor är det så sent om natt?» frågade
konungen, och den fredlöses döttrar svara,

»Vi äro marsk Stigs döttrar två,
frid af eder, konung, vi tigga må.»


Men konung Birger ville ej lemna konungamördarens
döttrar frid i sitt land, utan de måste draga bort
derifrån. De begåfvo sig då till Norge.

Konung Erik[1] han red från tinget hem,
vid borgagårds led så mötte han dem.
        Och de foro vida kring verlden.


Den norske konungen spörjer dem till, som konung
Birger gjorde, och tärnorna gifva honom samma svar.

Men konung Erik blef glad öfver mötet och sade:

»Eder fader jag kände så görliga väl.

Han var en man till mun och hand,
som någonsin kan finnas uti ett land.»


Derpå lät han svepa de båda systrarna i
skarlakansskinn och förde dem så in för sin
drottning.

»Behöfven I, drottning, tjenstemör i år?»


frågar han sin gemål, som »med blida ögon såg de
inträdande».

Här omtala de olyckliga systrarna sitt långa lidande,
och drottningen lofvar att blifva för dem en moder,
och så fingo de ändtligen ro hos sin faders vän konung
Erik i Norge.

Folkvisan beskrifver vidare, huru systrarna uppsatte
en väf, och då man ännu kan få se en och annan
lemning af dessa tiders konstfärdighet, anse vi oss
böra anföra dessa verser ur visan, såsom helt visst
troget aftecknande denna de förnäma qvinnornas och
klosterjungfrurnas sysselsättning.

Den äldsta systern en väf upprände,
den yngsta hon väfde den väfven till ände.

Så vof hon i den största list
jungfru Maria och Jesum Krist.



[1] Erik Presthatare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0511.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free