Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nyköpings gästabud och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då lefde hertig Erik
tre dagar[1], så sagde man mig,
förutan dryck, förutan mat,
det var under det han så gat;
och elofva daga hertig Valdemar,
jag tror att det for den skull var,
att hertig Eriks pina var mera,
ty voro hans daga icke flera.
Dessalund svälte man dem ihjäl,
säga få män, att det var väl.
Gud gifve dem himmelrik
för den hårda död, de tålde å sig!
Sedan hertigarne voro döde, buros de af slottsfolket
på en med guldinväfdt tyg öfvertäckt bår ut från
slottet och nedsattes framför muren, så att de väl
måtte ses af de belägrande. »Här mån I kännas vid»
– låter rimkrönikan slottsfolket utropa – »att edre
rätte herrar äro döde, som värre är. I mån nu se eder
om efter andra herrar och låta konungen behålla sitt
rike.»
Härtill svarade de belägrande: »Sonen blifver ock
faderns like, och hertig Eriks son lefver än. Han är
vår herre, vi äro hans män och vilja tjena honom. Det
må ingen dräpa sig till arf.»
Konungens män hade hoppats, att hertigarnes död
skulle göra en ända på striden och sätta konungen
i lugn besittning af riket. Men de bedrogo sig
derutinnan. Hämdbegäret upplågade blott ännu
häftigare, när man fick se de aftärda lemningarna af
de älskade hertigarne. Den enda förändring, som blef
en följd af hertigarnes död, var, att belägringen
fortsattes med ännu större ifver och förbittring,
och nu kände hatet och föraktet för konungen inga
gränser.
Hertigarnes lik fördes emellertid till Stockholm, der
de högtidligen begrofvos i storkyrkan eller bykyrkan
(stadskyrkan), som den då och hela medeltiden igenom
kallades till skilnad från de öfriga kyrkorna, hvilka
alla voro klosterkyrkor. Jordfästningen egde rum om
heliga Vårfrudag – antingen den 15 Augusti eller den
8 September.
Fyra år efteråt upptogs hertig Eriks lik och fördes
till Upsala, der erkebiskop Olof den 22 November
högtidligen jordfästade det. Hans gemål, hertiginnan
Ingeborg, gaf sedermera tvänne stickade och med
blommor inväfda, särdeles dyrbara kläden att läggas
öfver hertigens graf på högtidsdagar och sex täcken
att begagnas till himmel öfver grafven på andra
dagar. Derjemte gaf hon en kalk af guld med fot,
likaledes af rent guld, ett kors med fot af guld,
tvänne helgonskrin af guld och dessutom ännu andra
dyrbarheter.
I Upsala domkyrka var äfven ett altare instiftadt för
hertigarnes själar. Nu mera finnes der intet minne
efter dem. Blott i Stockholms storkyrka förvaras
ännu en stor sjuarmig ljusstake, som hertig Eriks son
skänkte till åminnelse af hans fader och farbroder.
Vi hafva här följt rimkrönikan, och vi hafva vid
flera tillfällen framhållit, att hennes utsago
ingalunda är oväldig.
Lyckligtvis hafva vi i en folkvisa ett minne af samma
tilldragelse, som framställer saken i ett annat ljus
och visar, att äfven bland de muntliga berättelserna,
som gingo härom på folkets läppar, konungen ingalunda
tänktes så grym, som rimkrönikan gjort honom.
[1] Andra säger: nio.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0576.html
