Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albrekt af Meklenburg och Magnus Eriksson, 1364-1371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Januari 1368 egde ett nytt sammanträde rum i Wismar,
och här slöto sig grefvarne af Holstein, äfvensom
flere af den missnöjda utländska adeln, till
förbundet, och alla brunno af förhoppningar. Herrarne
gjorde sig så säkra om framgång, att de på förhand
öfverenskommo om delningen af Danmark, enligt hvilken
Gotland och Skåne »jemte de deremellan och Sverige
belägna provinser» skulle tillfalla konung Albrekt.
Frampå våren detta år bröt kriget ut. Konung Valdemar
drog sig tillbaka för denna fara. Han lemnade
styrelsen åt Henning Podebusch och rådet och begaf
sig till Tyskland.
De fiendtliga flottorna nalkades under tiden. De
wendiska och de öfriga Östersjö-städernas flottor
angrepo de danska öarna och intogo städerna på skånska
kusten. De nederländska skeppen vände sig norrut,
der de härjade och brände södra Norge samt den del af
Vestergötland som ligger vid Kattegat ända upp till
Lödöse. Konung Albrekt å sin sida återtog den del af
Småland, som Valdemar eröfrade 1366, samt ryckte derpå
in i Skåne, hvilket han till största delen underlade
sig. Här bekräftade han enligt löfte förbundet med
städerna mot Valdemar på samma gång som han mottog
hyllning af skåningarna och utfärdade privilegier.
Ingenting har någonsin varit mera vanskligt än att
under dessa tider tro på helgden af gjorda aftal och
skriftliga förbindelser. Det ser nästan ut som om
man i allmänhet gifvit mindre helgd åt det skrifna
än åt det muntliga löftet.
Så behöfdes det blott här, att hansestäderna fingo
utsigt på säkerhet för sina fördelar, för att de
skulle lemna de öfriga förbundne i sticket. Henning
Podebusch och konung Håkan öppnade under loppet af
sommaren 1369 underhandlingar med städerna, och dessa
ledde snart till fredens återställande. Det skedde
med stora uppoffringar för Danmark, men så var också
det stora förbundet sprängdt, och Albrekt och herrarne
fingo stå der med sina stora förhoppningar. Städerna
behöllo under 15 år de skånska fästena vid sundet
jemte största delen af kronans inkomster från åtta
angränsande härad, till betäckande af omkostnaderna
under så väl detta som det föregående kriget,
hvarförutom de till säkerhet, som det hette, för
fredsvilkorens uppfyllande fingo Varbergs slott.
På Albrekts anspråk tänkte härvid ingen. Han fick
vara glad att få behålla den del af Småland, som
Valdemar nyss förut hade eröfrat. Städerna uppmanade
väl Visby att låta underkasta sig sin forna öfverhet,
konungen af Sverige, men utan framgång. Gotland och
Visby förblefvo fortfarande under Danmark.
Konung Håkan hade redan dessförinnan afslutat
stillestånd med städerna samt bekräftat deras
privilegier.
Konung Albrekt såg sig nu alldeles ensam i kriget mot
Valdemar, och det farliga i hans belägenhet var så
mycket större, som hans fader nu var allt för mycket
upptagen af sina egna angelägenheter för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
