Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1809, 1810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycktes förena sig om Adlersparres mening, gåfvo
dessa talare vika och instämde med de öfriga,
hvarefter endast återstod att öfverenskomma om
hvilken skulle åtaga sig att på riksdagen väcka
motion om afsättningen. Härtill utsågs enhälligt
af de närvarande friherre Mannerheim, såsom genom
oberoende och kända frisinnade tänkesätt den dertill
mest lämplige.
Denna del af regeringens riksdagsplan tycktes
sålunda hafva godt hopp om framgång, men detta blef
ej fallet med de öfriga delarne af samma plan, som
rörde riksföreståndarens omedelbara utropande till
konung och antagandet af det uppsatta förslaget till
regeringsform.
Hos en stor del af adeln röjde sig nu mycket
frisinnade åsigter, och inom smärre kretsar af de vid
riksdagen närvarande adelsmän diskuterades med mycken
ifver ganska genomgripande förändringar i Sveriges
statsskick — afskaffandet af ståndsindelningen,
införandet af primärförsamlingar såsom i
Frankrike eller af två kamrar såsom i England
och nordamerikanska Förenta staterna, o. s. v. I
dessa kretsar yppades således mycken ovilja öfver
regeringens plan att vilja påtvinga ständerna
en ny konung, till följd af arfsrätt, och en
ny regeringsform, som icke af ständerna blifvit
uppgjord. Man uppdrog derföre åt friherrarne Erik
Göran Adelsvärd och Rutger Maclean att i adelns
namn uppvakta hertigen och till honom öfverlemna en
skrifvelse, i hvilken antyddes, att, om hertigen
fortfore med riksföreståndareskapet till dess
ständerna hunnit på egen hand öfverenskomma om nya
grundlagar, så vore adeln villig att välja honom
till konung, dock under förbehåll att han ovilkorligt
antog dessa grundlagar.
Den 7 Maj aflemnades denna skrift till hertigen,
och redan under f. m. samma dag uppkallades till
honom samteliga talmännen, jemte några ledamöter
från de särskilda stånden, för att höra hans svar,
hvilket, tillstyrkt inom konseljen och der äfven af
riksdrotsen, innehöll, att, om ständerna ej medgåfve
hertigen att i följd af arfsrätt mottaga kronan
samt att antaga eller förkasta de nya grundlagar,
hvilka han ej ville hindra dem att sjelfva uppgöra,
ämnade han genast nedlägga riksföreståndareskapet
och draga sig tillbaka i det enskilda lifvets
lugn. Tillika och för att understödja denna
förklaring uppdrog hofkanslern Lagerbjelke nu
en ganska mörk tafla öfver Sveriges förhållanden
till utrikes makter. Ryske kejsaren hade förklarat
sig ej vilja ingå i underhandlingar hvarken om
stillestånd eller fred, innan Sverige erhållit
en »laglig» styrelse, och kejsar Napoleon hade
förbehållit sig, att hvarken Gustaf Adolf eller
hans son måtte komma i fråga att intaga Sveriges
tron — hvilken uppgift dock ej var enlig med sanna
förhållandet — samt att han önskade hellre erkänna
hertigen än någon annan såsom Sveriges konung.
På aftonen samma dag voro talmännen och några af
ståndens ledamöter samlade hos landtmarskalken för
att höras öfver denna hertigens förklaring, då det
visade sig, att den icke vunnit gillande, hvilket
ytterligare röjdes under följande dagens plenum å
riddarhuset. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
