Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Örebro, 1810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förkärlek vid marskalk Bernadotte, furste af Ponte
Corvo, hvilken gjort sig känd både såsom härförare
och statsman, var omtyckt för sitt humana,
förbindliga väsende, hade särskildt visat mycken
godhet mot svenskar, som blifvit hans fångar vid
Lübecks intagande 1806, samt var beslägtad med den
kejserliga familjen genom sitt giftermål med en syster
till Napoleons äldste broders, Josef Bonapartes,
Spaniens konungs gemål. Oaktadt denna slägtskap och
de utmärkelser, som blifvit fursten tilldelade, stod
han dock i sjelfva verket icke rätt väl hos Napoleon,
mot hvilken han iakttog långt mera sjelfständighet,
än denne var van att finna hos sina marskalkar,
och ett rykte härom hade äfven kommit till Mörner,
men hvarken han eller La Pie trodde synnerligt derpå.
Mörner insåg emellertid nödvändigheten att äfven
skaffa sig en svensk medarbetare i Paris och vände
sig i sådant hänseende till svenske generalkonsuln
derstädes Signeul, med hvilken han likaledes sedan
sitt förra besök var bekant och som nu gillade hans
plan samt åtog sig att söka bereda honom ett möte
med fursten af Ponte Corvo. Detta bereddes ock genom
generalen grefve Grimoard, som tillhörde furstens
enskilda sällskapskrets, den 25 Juni, då fursten
vänligt afhörde hvad Mörner hade att föreslå, men
svarade mycket försigtigt och lofvade endast att
underrätta kejsaren om Mörners förslag samt begära
hans yttrande derom.
Både Mörner och Signeul aktade sig väl att
gifva svenske ministern i Paris, friherre Gustaf
Lagerbjelke, någon del af dessa tillgöranden. Han hade
under tiden meddelat kejsaren Carl XIII:s bref; men
hvad deri yttrades om hertigen af Augustenburg tycktes
ej rätt behaga Napoleon, som lät förstå, att konungens
af Danmark val till svensk tronföljare borde, genom de
tre nordiska rikenas förening, bäst betrygga Sveriges
sjelfständighet och ingifva Ryssland aktning.
Konung Fredrik VI i Danmark hade ock redan genom
sin minister i Paris sökt göra Napoleon böjd för
ett sådant förslag, och kejsaren, som önskade i
Norden hafva en makt, hvilken någorlunda kunde
motväga Ryssland samt, i händelse af en brytning
mellan Frankrike och Ryssland, blifva en naturlig
bundsförvandt åt det förra, hade villigt lyssnat
till framställningen derom, men ansåg sig likväl
ej böra öppet uttala sig derför, emedan detta skulle
stöta kejsar Alexander, hans nuvarande bundsförvandt.
Utom Lagerbjelke fans vid denna tid i Paris ett annat
svenskt sändebud, grefve Fabian Wrede, ditsänd i Maj
1810, för att lyckönska Napoleon till hans förmälning
med österrikiska erkehertiginnan Marie Louise, och
med hemligt uppdrag att söka inleda ett giftermål
mellan Carl August och någon medlem af den franska
kejserliga familjen i syftning att dymedelst bereda
Norges förening med Sverige; men om någon sådan
förening ville kejsaren ej höra talas och lät genom
sin minister för utrikes ärendena, hertigen af Cadore,
förstå, att prinsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
