Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norges förening med Sverige, 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grunderna till en norsk grundlag, som borde underställas
norska riksförsamlingen, och landshöfdingen i Göteborg
grefve Axel Rosen erhöll uppdrag att till prins
Christian öfverlemma detta utkast samt medförde
tillika ett bref från konungen till prinsen, med
uppmaning att underlätta fästningarnas öfverlemnande
och meddelandet af de politiska rättigheter, konungen
ville bevilja.
Med dessa uppdrag ankom Rosen till Christiania den
22 Februari, samma dag högtidligheten i anledning af
Norges sjelfständighetsförklaring försiggick. Prins
Christian hade just återvändt till sin bostad från
denna högtidlighet, då man för honom anmälde Rosens
ankomst. Han blef genast mottagen, men i stället
att erhålla enskildt företräde, såsom han begärt,
infördes han i prinsens af officerare och embetsmän
uppfylda mottagningsrum, och han hade knappt fått
yttra ett par ord, innan prinsen afbröt honom med
förklaring att han ej egde mottaga dylika meddelanden
från Sveriges konung, samt befalte tillika en af de
närvarande embetmännen uppläsa den proklamation, hvari
Norge förklarades för ett sjelfständigt rike och prins
Christian för dess regent, hvarefter prinsen tillade:
»Jag har ej kunnat motsätta mig denna enhälliga
önskan, uttryckt af ett folk, hvilket anförtrott mig
sina öden. Ni ser, att de rättigheter, eder herre
åberopar, äro inga, och Norges folk tillbakavisar dem
lika långt, som de slafveriets fjettrar, man skulle
vilja pålägga det.»
Rosen svarade, att prinsen tagit ett beslut, som
kunde kosta både honom och landet dyrt, hvarefter han
skyndade att lemna Christiania, för att till konungen
framföra berättelsen om tilldragelserna derstädes.
I Norge rustade man sig emellertid till försvar,
och för att få penningemedel dertill utfärdade man
riksbankssedlar till ett värde af 3 1/2 million rdr. Då
äfven denna summa ej fans tillräcklig, fördubblade man
serien af danska bankens i omlopp varande sedlar. [1]
Den 25 Februari firades i Christiania en religiös
högtidlighet, hvarvid man med ed förband sig att
försvara norska folkets oberoende, hvilken ed äfven
aflades af prins Christian, som med sin stab och
eskorterad af stadens borgargarde begifvit sig till
kyrkan, och några dagar senare ordnade prinsen sin
regeringskonselj, som sedermera fick benämning af
statsråd.
Man insåg emellertid snart nog, att Norges egna
krafter skulle blifva otillräckliga mot Sverige och
dess bundsförvandter, och man beslöt derföre vända sig
till England, af hvars regering man hoppades mesta
intresse för Norges oberoende. Karsten Anker skickades
således redan den 28 Februari till London för att, mot
vissa eftergifter och fördelar för engelska handeln,
utverka engelska regeringens kraftiga bemedling
för erkännandet af Norges sjelfständighet. Svenska
regeringen hade emellertid skyndat att genom sin
minister i London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
