Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrigt mot den jemlikhet i rättigheter,
revolutionen infört och äfven Napoleon
erkänt. Legitimitetsgrundsatsen omfattades sålunda
lifligt af adeln, som icke mindre än regenterne var
en afgjord fiende till folkmakten.
Kyrkan, som under revolutionen förlorat all sin
betydenhet inom samhället, sökte nu också återvinna
densamma och trädde derföre villigt på regenternes
sida i striden mot folkmakten. En varmare religiös
känsla hade äfven hos folken gifvit sig tillkänna
under striden mot förtrycket, och härigenom blef
kyrkans inflytande i icke ringa mån befordradt,
likasom den återväckta nationalitetskänslan äfven
gifvit ökad betydenhet åt folkens historiska minnen
och sålunda i viss mån befordrade så väl regenternes
som adelns anspråk.
Under tiden närmast efter Napoleons fall röjde sig
hos de från hans välde befriade folken framför allt
en stark nationalkänsla samt i nära samband dermed
en varm tillgifvenhet för de återkomne nationele
furstarne, en afgjord fiendtlighet mot revolutionen
och en viss benägenhet att gå adelns och kyrkans
anspråk till mötes, för så vidt de hade stöd af de
nationela förhållandena. Behofvet af yttre fred samt
inre lugn och ordning var allmänt erkändt, och om
de dåvarande maktegande äfven gått de talrikare
samhällsklassernas anspråk någorlunda till mötes,
tycktes lugnet och trefnaden inom samhällena hafva
kunnat för en längre tid blifva betryggade. Något
sådant tillmötesgående förspordes dock ej, utan
tvärtom mötte äfven de billigaste anspråk af de
talrikare samhällsklasserna ett ihärdigt motstånd af
de maktegande. Lika liten aktning visade desse för
nationalitets-känslan. På kongressen i Wien, der en
ny sakernas ordning skulle grundas, fäste stormakterna
lika litet afseende vid de särskilda nationaliteternas
rättigheter som någonsin Napoleon. Äfven nu skiftades
länderna efter som de lågo beqvämast till för den, som
hade mesta makten att taga dem, utan något afseende
å folkens önskningar, och tillika sökte stormakterna
öfva ett slags förmynderskap öfver de mindre mäktiga
staterna, hvilket förnärmade dessas sjelfständighet
och tydligen gick ut på att göra dem till ett slags
lydriken under sina mäktigare grannar. Denna kongress,
som skulle grunda »ett hofsamhetens och rättvisans
välde bland de civiliserade folken», väckte sålunda
ett allmänt missnöje, och de beslut, som der fattades,
framkallade i sjelfva verket de folkrörelser, som
sedermera oroat Europa.
Sverige, der friheten var urgammal, hade mindre än de
flesta öfriga europeiska länder haft någon inverkan
af den franska revolutionens följder. Kyrkans välde
hade der upphört vid reformationens införande
och adelsväldet hade blifvit krossadt af Carl
XI. Efter detta väldes fall hade visserligen ett
konungavälde uppstått, som under Carl XII:s krig
kostat svenska folket stora uppoffringar; men på detta
konungavälde följde ett riksdagsvälde, som visade,
att folkmakten kunde leda till lika stora missbruk
som konungamakten, och som genom sin partisplittring
gjorde det för Gustaf III möjligt att införa ett nytt
konungavälde, hvilket slutligen blef nära obegränsadt
och, utöfvadt af Gustaf IV Adolf, bragte Sverige nära
sin undergång. Den uppgift, stiftarne af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
