Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Carl XIII:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1809 års grundlag hade att lösa, var således
införandet af ett statsskick med tillräckliga
garantier mot både konungamaktens och folkmaktens
missbrukande, och det kan ej nekas, att de på ett
i allmänhet tillfredsställande sätt löst denna
uppgift. De sträfvanden efter ett konstitutionelt
statsskick, i strid mot envåldsmakten, hvilka under
tiden efter Napoleons fall röjde sig hos de flesta
europeiska folk, kunde således icke uppstå inom
Sverige, emedan ett sådant statsskick der redan fans,
likasom äfven adelns och kyrkans sträfvanden efter
återvinnande af sina förra företrädesrättigheter
icke kunde i Sverige, såsom i flera andra europeiska
stater, sätta de öfriga samhällsklasserna i oro,
emedan allas jemlikhet inför lagen här var sedan
gammalt införd. Tvisten rörde således här icke
politiska rättigheter, utan tvisteämnet blef
regeringens vård om rikets hushållning, som utgjorde
utgångspunkten för oppositionen under 1815 års
riksdag. Först efter hand blef, genom de strängt
konservativa åsigter Carl Johan mer och mer lade
i dagen, striden öfverflyttad på de politiska
rättigheternas område, då oppositionen, i strid
mot regeringens konservatism, yrkade en utvidgad
folkfrihet, och då, under denna strid, de talrika
embetsmännen inom den fyrdelade representationen
visade sig vara regeringens stöd, yrkades äfven en
förändring af denna representation.
Under tiden närmast efter 1815 års riksdag var dock
denna opposition ännu af föga betydenhet och hade
ingen inverkan på den beundran och tillgifvenhet,
som af det ojemförliga flertalet bland svenska folket
egnades Carl Johan. I Sveriges både yttre och inre
förhållanden fans ock denna tid mycket, som i hög
grad påkallade, att i spetsen för styrelsen stod en
man med Carl Johans öfverlägsna förmåga.
Hvad de yttre förhållandena beträffar, gingo hans
bemödanden i främsta rummet ut på att upprätthålla
Sveriges värdighet och sjelfständighet mot det
förmynderskap, stormakterna sökte tillvälla sig öfver
staterna af andra ordningen.
Det är i det föregående visadt, huru det varit
endast på Carl Johans allvarsamma föreställningar,
som ett svenskt ombud fått tillträde till kongressen
i Chatillon vid underhandlingarna om freden med
Napoleon. Sedermera, vid fredsunderhandlingarna i
Paris 1814, saknades icke heller försök att förnärma
Sveriges värdighet. Under första sammanträdet
med de svenska ombuden vid dessa underhandlingar,
fältmarskalken grefve von Stedingk och hofkanslern
friherre af Wetterstedt, yttrade det franska ombudet
furst Talleyrand lika öppet som öfvermodigt
sin förvåning öfver Sveriges anspråk på samma
statsrättsliga värdighet som stormakterna, då det
fordrade att, i likhet med dessa, ingå särskild fred
med Frankrike. Enligt Talleyrands förmenande borde
ett så obetydligt land som Sverige åtnöja sig att
teckna en »accession» till den mellan Frankrike och
stormakterna afslutade freden, hvaraf Sverige borde
så mycket mindre anse sin värdighet förnärmad, som
man ämnade på samma sätt förfara i afseende å Spanien
och Portugal. De svenske underhandlarne yttrade sin
öfverraskning öfver ett sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
