Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1823
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så inom som utom Sverige, och i samma mån äfven
angelägen att förekomma hvad han ansåg för en falsk
och orättvis riktning deri.
Förföljelserna mot den misshagliga pressen voro
emellertid visst icke utan skäl ett af hufvudföremålen
för oppositionens anmärkningar mot regeringen,
och dessa förföljelser inskränkte sig icke till
indragningsmaktens användande. Genom en förordning
af den 5 Februari 1820 förbjödos postmästarne att
på andra vilkor än mot fullt postporto expediera
tidningar, utom Post- och Inrikes Tidningar,
Allmänna Journalen och Stockholms Handelstidning,
som voro befriade från porto-afgift. Detta påbud
var för de flesta tidningar detsamma som ett
förbud mot deras försändning till landsorterna, ty
försändningskostnaden skulle i de flesta fall uppgått
till mer än dubbelt mot prenumerationsafgiften. Mot
årets slut medgafs dock den lindring, att endast 1/8
porto skulle erläggas.
Någon tid derefter anstäldes ett åtal mot friherre
C. H. Anckarsvärd, hvilken under sista riksdagen
gjort sig i hög grad misshaglig. Han hade i egenskap
af rusthållare för lifregementets husarer fått en
del munderingspersedlar kasserade och inlemnade i
anledning deraf vid en regementets mönstring till
generalmönsterherrn en klagoskrift, i hvilken några
yttranden ansågos så förgripliga, att författaren
åtalades såsom skyldig till majestätsbrott. Dessa
yttranden voro: »Rusthållaren uthärdar ej längre
med dessa landsförderfliga afvikelser från
indelningsverket — långväga marscher och långa möten»
— samt: »Man synes hafva glömt, att indelningsverket
af en stor konung inrättades för att försvara riket,
icke för att förstöra det». Justitiekanslern fick
befallning att anställa åtalet och uppdrog i sin
ordning åt advokatfiskalen i Svea hofrätt »att vid
målet foga laga åtgärd». Att de anmärkta yttrandena
kunde innebära en brottslighet medförande lifvets
förlust, fann något hvar orimligt, och ehuru ingen
misstänkte regeringen verkligen hafva för afsigt
att taga Anckarsvärds hufvud, innebar det anbefalda
åtalet allt för påtagligt en förföljelse och ett
försök att under den förestående riksdagen göra
Anckarsvärd oskadlig. Riksdagen var ock begynt, innan
Svea hofrätts dom föll den 18 Mars 1823; men denna
dom var frikännande och Anckarsvärd således derefter
oförhindrad att utöfva sin riksdagsmannarätt. Att han
icke blifvit blidare stämd i följd af det mot honom
vidtagna förfarande, var väl dock påtagligt.
Rikets ständer sammanträdde i Stockholm den 15
Januari 1823. Det var den första lagtima riksdagen
under det nya statsskicket; alla de föregående
hade varit urtima. Till landtmarskalk utsågs
öfverstekammarjunkaren grefve Carl De Geer. Talman
för presteståndet var Carl von Rosenstein, som i
Maj 1819 blifvit erkebiskop efter Lindblom. Till
talman för borgareståndet nämndes för fjerde gången
direktören Hans Niklas Schwan och till talman för
bondeståndet hemmansägaren, filosofie magistern Anders
Jönsson Hyckert från Upsala län, som under föregående
riksdagen varit ståndets vice talman. Till vice talman
för borgareståndet förordnades åter stadsmajoren
Johan Westin och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
