Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- RIksdage 1840, 1841
- Slutet af Carl Johans regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inverkan af Crusenstolpes och andras
smädeskrifter samt flera hatfulla hänsyftningar i
oppositions-tidningarna, hade sin grund hufvudsakligen
deri, att man betraktade konungen såsom det egentliga
hindret för införandet af en parlamentarisk styrelse,
hvilken man hoppats kunna tillvägabringa genom de nya
departementscheferne, som man antagit skola bättre
förmå göra de nya åsigterna gällande; men då man
fann allena-styrandet fortfara, ville man lägga i
dagen sitt missnöje härmed, hvilket dock i frågan
om kabinettskassans skuld skedde på ett sätt, som
allt för mycket vittnade om partisinne och småsinne,
och som också ogillades af flere bland dem, som förut
varit oppositionens ledare.
Riksdagen afslutades den 16 Juni 1841.
Slutet af Carl Johans regering.
Den nu slutade riksdagen var den sista under Carl
Johans regering och tillika den, som gjort honom mesta
bekymmer. Den gamle, nu nära åttioårige konungen
kunde aldrig rätt fatta, att en ny tid inträdt,
med nya krafter och nya anspråk. Dessa senare ansåg
han framkallade af oroliga hufvuden, som här sökte
tillställa samma oreda och samma upplösning af
alla samhällsband, hvartill han i sin ungdom varit
vittne i Frankrike. Den tillväxt, oppositionen för
hvarje riksdag vunnit, ville han ej heller betrakta
såsom ett uttryck af svenska folkets mening, utan
endast såsom en följd af oppositionstidningarnas
inverkan på detta folks representanter, hvilka
han ock ansåg lättare förvillas i samma mån de
egde mindre politisk bildning, hvarföre han fann
naturligt, att oppositionen framträdde skarpast inom
bondeståndet och dernäst inom borgareståndet, hvaremot
regeringen borde hafva sina stöd i de båda öfriga
stånden. Det var öfvertygelsen härom, som gjorde
honom så obenägen för en representationsförändring,
likasom öfvertygelsen, att samhällets trefnad och
lycka väsentligen berodde af de inre förhållandenas
bibehållande så orubbade som möjligt, emedan hvarje
rubbning lätt kunde framkalla nya, gjorde honom allt
för konservativ och allt för obenägen att gå deras
önskningar till mötes, som yrkade en fortskridande
samhällsutveckling. Han visste med sig, att han
älskade svenska folket lika varmt som de, hvilka nu
uppträdde mot honom och hans styrelse, och han trodde
sig bättre än de förstå hvad som i sjelfva verket
befordrade dess väl. Det var också ej utan skäl han
ansåg sig mot slutet af sin långa verksamma lefnad
med otack bemött af ombuden för detta svenska folk,
hvilket dock haft honom tacka för så mycket, hvarom
återblicken i hans trontal både vid riksdagens början
och vid dess slut å förhållandena vid hans ankomst
till Sverige tillräckligt bort öfvertyga hvarje
oveldig, af parti-åsigter oförvillad.
För öfrigt var det isynnerhet sättet, hvarpå han
anfölls, som djupt smärtade den högsinte, varmhjertade
konungen, och det kan också ej annat än på det högsta
ogillas af hvarje vän utaf sanning och oveld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:48:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/10/0284.html
