Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Embetsmännen*
5°9
hofkanslers-embete och lefde nu i Sverige utan’någon
befattning i statens tjenst till 1809, då han, efter
statshvälfningen, blef i Maj kanslipresident och,
sedan den nya statsförfattningen blifvit antagen,
den 9 Juni statsminister för utrikesärendena. Redan
i samma månad blef han friherre, följande året
Lunds akademi-kansler, 1813 grefve, samt stod
i allmänhet ganska högt i Carl XIILs ynnest och
förtroende. Efter riksdrotsens död i April 181 o
betraktades ock Engeström allmänt såsom rikets
förste embetsmän och hans förord och beskydd
ansågs inom förvaltningens alla grenar vara af
högsta vigt. Äfven sedan Carl Johan öfvertagit
ledningen af Sveriges yttre förhållanden och mer
och mer äfven började leda de inre, men, i följd
af sin obekantskap med förhållandena i sitt nya
fädernesland» insåg nödvändigheten, särskildt vid
de inre angelägenheternas behandling, alt vid sin
sida ega en person, för hvilken han kunde ega fullt
förtroende och på hvars ärlighet och oegennytta han
kunde lita, fann han en sådan person i Engeström,
som just egde dessa egenskaper och äfven genom
det stora förtroende Carl XIII för honom hyste,
var särdeles lämplig att såsom rådgifvare äfven stå
kronprinsen närmast. Också hade Engeström i sjelfva
verket långt större inflytande i afseende å den inre
styrelsen, än inom sin egentliga verkningskrets,
utrikesärendena, hvilka Carl Johan ledde till en
början mycket i strid mot Engeströms åsigter, som
alltid voro af-gjort fiendtliga mot Ryssland, hvarför
han hade svårt att finna sig i förbundet med Ryssland
mot Frankrike. Han var likväl för mycket fosterländskt
sinnad att icke inse vigten af Carl Johans motiv och
hänfördes äfven af dennes öfverlägsna personlighet,
så att han stannade på sin plats samt understödde
redbart och efter bästa förmåga den nya statskonst
Sverige omfattat. Den verklige statsministern
för utrikesärendena blef emellertid hofkansleren
Wetterstedt, hvilken som diplomat onekligen var
Engeström öfverlägsen och med större förmåga förstod
att gå Carl Johan tillhanda; men på regeringsärendena
i öfrigt var dock, såsom nyss anmärktes, Engeströms
inflytande ganska betydande, i följd af den aktning
och det förtroende, man allmänt hyste för hans
fasta, redbara, fosterländska sinne, hans mod att
alltid öppet säga sin mening och äfven den ifver,
hvarmed han sökte göra sin mening gällande. Särskildt
utöfvade han en ganska stor och gagnerik verksamhet
i sin egenskap af Lunds akademi-kansler, såsom i det
föregående är visadt.
Tilltagande ålder och sjuklighet samt äfven
förtrytelse öfver anmärkningar från den mer och mer
närgångna oppositionen förmådde Engeström att i Juni
1824 nedlägga sina embeten, hvarefter han flyttade
till sitt i närheten af Posen belägna gods Jankowicz,
der han tillbragte de sista åren af sin lefnad,
som slutade den 19 Augusti 1826.
Engeström hade ett ståtligt och vördnadsbjudande
yttre. Utan att ega snillets öfverlägsenhet eller
några lysande personliga egenskaper, utom "detta
imponerande yttre, äfven utan stöd af hög börd eller
mäktiga beskyddare, nådde han sin upphöjda ståndpunkt
inom samhället genom nitiskt, pligttroget arbete,
en aldrig svigtande fosterlandskärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
