Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekts minne - Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stor klokhet och verksamhet, som med rättrådighet och
framgång skötte rikets ärender. Han troddes vid sitt
företag icke vara ledd af högmod eller hersklystnad,
utan af medlidande med de olyckliga, som voro föremål
för de danska fogdarnes våldsamheter, och hvilka,
då de klagade för konungen, endast funno döfva
öron. Engelbrekt hade gripit till vapen endast för
att skydda Sveriges gamla fri- och rättigheter samt
förskaffa köpmännen deras vanliga trygga tillträde
till riket med sina varor.»
Det är Lybeckaren Herman Corner, som yttrar sig så
om Engelbrekt!
Carl Knutsson och Erik Puke.
I första häftigheten af sin sorg och sin vrede, när
underrättelsen om det ohyggliga mordet på Engelbrekt
hunnit sprida sig, stormade allmogen tillsammans och
ryckte för Göksholm. Slottets fasta murar trotsade
dock böndernes raseri, och besättningen redde sig
manligen, fast deras herrar icke vågat stanna qvar. De
hade, som nämndt är, lemnat slottet och ridit det
fortaste de kunde ned till Ringstaholm i Östergötland.
När bönderne funno, att de icke kunde betvinga
slottet, kastade de eld i den del af detsamma
som bestod af trähus. Ännu medan lågorna från det
brinnande Göksholm slogo mot himlen, hördes på afstånd
klockorna ringa i Mellösa kyrka.
Det var för Engelbrekt de ringde. Hans lik skulle
föras till Örebro, och bönderne lemnade Göksholm och
följde den käre höfdingen på hans sista färd till
Örebro.
Inga underrättelser finnas, som säga, huru nyheten
om Engelbrekts död mottogs af Carl Knutsson och de
öfriga herrarne, när den kom till Stockholm. Der
befunno sig vid belägririgshären, som vi veta, så väl
Carl Knutsson som Erik Puke. För Carl kunde nyheten
icke vara oangenäm. Engelbrekt och hans stora makt
och inflytande voro för honom besvärliga. Nu var
Carl ensam om makten. Möjligen kastade redan då
den ärelystne mannen sina blickar så högt som till
konungakronan. Huru som helst det var, bättre och
säkrare gick han framåt till makt och välde ensam än
med Engelbrekt vid sin sida.
Helt annorlunda skulle underrättelsen verka på
Erik Puke. Han med sitt häftiga lynne och sina
brinnande lidelser kunde aldrig glömma att marsken
vann företrädet vid rikshöfvidsmannaskapet, och
sedan dess hade han, under det han vid marskens sida
bedref belägringen, ständigt tillfälle att se, huru
denne allt mer och mer vann allas tillgifvenhet och
kärlek.
Marsken höll öppen taffel under belägringen,
och alla, som kommo till staden, drogos till hans
bord, der allt gick rundeligen till och der den mest
otvungna glädtighet rådde. Marskens sköna husfru
och många andra ädla fruar och tärnor bidrogo äfven
att göra hans hus angenämt. Han sjelf var glad och
förekommande och dertill rask och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
