Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget utbryter mellan Carl och Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med mycken vänlighet och många ynnestbevisningar
emottog konungen den ansedde mannen, och egde Carl,
såsom det påstås, konsten att vinna menniskor,
så uppbjöd han säkert vid detta tillfälle all
sin förmåga. Erkebiskopen svarade till en början
undvikande, men, då Carl genom stora löften sökte
vinna honom och förmå honom till undergifvenhet,
yttrade han sig bestämdt vägrande. Då öfvergick Carl
till hot, men icke heller detta verkade.
»Du kan», svarade erkebiskop Tuvo, »hvarken göra
mig större, än jag är, nemligen erkebiskop i Lund
och primas i Sverige, eller mindre än jag varit,
nemligen en fattig skolepilt, som sjungande tiggde
sitt bröd vid hvars mans dörr och skattade som en
lycka, om han någon gång kunde undan sina starkare
kamraters slängar rycka till sig en bit, fast det
vanligen kostade rifna kläder och smutsade fingrar!»
– Det var ett ädelt och manligt svar, och Carl skall
hafva blifvit rörd deraf.
Men Carl vann intet för sig och sitt rike af detta
samtal med erkebiskopen. Denne blef sin konung
trogen, och kriget måste hafva sin gång. Erkebiskopen
begaf sig åter till Lund och konungen följde efter,
sedan Borreby blifvit brändt och trakten deromkring
förhärjad.
Lund var då en stor och rik stad med icke mindre
än tjugoen kyrkor, bland hvilka den praktfulla S:t
Laurentii eller domkyrkan var den förnämsta. Men all
denna prakt och härlighet fick nu en ända. Samma öde,
som öfvergått Helsingborg, drabbade äfven Lund. Staden
nedbrändes i grund. Af dess många kyrkor qvarstod
endast domkyrkan.
Erkebiskop Tuvo och herr Ivar Axelsson försvarade
Lundagård och domkyrkan, och det med sådan framgång,
att Carl måste lemna dem i fred. Han lemnade det
brinnande Lund, som aldrig mera återvann sin forna
glans, och begaf sig till Uppåkra, en fjerdedels mil
sydvest om Lund, på vägen åt Malmö.
Från Uppåkra var det Carls afsigt att tåga mot
Malmö. Han utsände emellertid rännebanéret och
skyttebanéret åt olika håll, att så vidt omkring
som möjligt verkställa landets förhärjande. Med den
öfriga hären skulle Carl tidigt om morgonen bryta
upp mot Malmö, då han fick underrättelse, att både
hofmän och allmoge hade samlat sig vid Dalby kloster,
en mil sydost om Lund. Med det folk Carl hade hos
sig[1]
begaf han sig genaste vägen till Dalby, och
knappt hade han fått sigte på fienden, förr än han
anföll, och en häftig strid uppstod. Carl segrade
dock. Tvåhundra skåningar stupade, och 2,000 blefvo
fångna.
Men Malmö undgick faran af svenskarnes besök. Carl
vände sig, sedan han insamlat sina härafdelningar,
från Dalby norrut och tågade uppåt nordöstra Skåne,
der han brände Vä och brandskattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
