Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytning mellan konung Christian och erkebiskopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss då å nyo och antvardade oss strax deras banér
och gingo under vårt banér och lofvade att vara oss
lydige och gifva oss den skeppsskatt, som vi af dem
begärande var, och aldrig mer göra sådan uppstöt
eller församling mot oss och riket, och lofvade att
antvarda oss deras höfvidsman och dem, som dem på
sådant oråd kommit hade; och hafva vi fångat en af
deras hufvudmän, som heter Jon Lindorm, som i striden
bortrymde och vi sedan läto gripa, hvilken vi vele med
flera låta i dag stegla, som det sig bör; och hade vi
väl haft makt att slå dem alla ihjel, hade vi det icke
låtit för Guds och vårt älskeliga råds böns skuld.»
Det var för öfrigt af sitt förhållande under denna
strid som Thure Thuresson erhöll sitt tillnamn
»bondeslagtaren» (köttmanger). Det skall hafva varit
han, som i sjelfva kyrkan å Helgeandsholmen utan
barmhertighet nedhuggit de bönder, hvilka dit tagit
sin tillflykt[1].
Nu var för ögonblicket och till utseendet allt lugnt,
och konungen sökte på allt sätt betrygga detta
lugn. Han skref till påfven för att upplysa honom
om sakernas rätta förhållande med erkebiskopens
fängslande. Han skref tillika till Danmark
att skyndsamt sända honom krigsfolk. Detta var
hufvudafsigten med brefvet till Eggert Frille. Han
sökte också att genom talrikare underskrifter
af rådsherrarne få förfarandet mot erkebiskopen
bekräftadt. Erkebiskopen sjelf inlade väl i Upsala
domkapitel en protest mot hvad som skett, men fjorton
dagar derefter – den 14 September – erhöll konungen
ytterligare af rådet ett tillstyrkande af de vidtagna
åtgärderna mot erkebiskopen. Äfven biskop Kettil i
Linköping samt biskoparne Birger i Vesterås och Kort
i Åbo undertecknade detta beslut.
I Oktober månad var åter en rådsförsamling i
Stockholm rörande samma sak. Konungen framlade för
rådet, som var samladt i hans gemak på slottet, det
spörsmål, huru han borde förhålla sig med afseende på
erkebiskopen, om det vore rådligt under för handen
varande förhållanden att låta honom vara qvar i
riket. »Då rådde vi alla endrägteligen vår nådige
herre» – heter det som svar härpå i rådsbeslutet –
»att hans nåd skulle hafva honom nu strax hädan i
möjlig förvaring, hvarest hans nåd täckes, tills
denna uppresning, som på färde är, dess bättre må
varda aflagd, dock i så måtto, att, när vår nådige
herre vill hafva honom i rätta för de tilltal, som
hans nåd hafver till honom – då skall det ske här
i Sverige inför hans nåds råd och flera, som dertill
skickade varda.» Äfven under detta beslut satte biskop
Kettil sitt namn.
Till yttermera visso hade konungen låtit uppsätta
en mängd rättsfrågor med afseende på erkebiskopens
fängslande, och dessa öfverlemnade han till en samling
kaniker från Upsala, Strengnäs och Vesterås för att
få dem besvarade. Kanikerne undandrogo sig dock att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
