Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Sten Sture den äldre. Riksföreståndare eller konung - Konung Christian och unionsvännerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konung Carls närvaro och på hans
föranstaltande. Konungen lade sig ut för en sin
frände, som hette Thord, och han blef också sedan
i Upsala af kapitlet vald. Men detta val vann
icke bekräftelse af påfven. I Rom uppehöll sig då
en ung svensk, som studerat utrikes och blifvit
»artium magister», samt då var erkedjekne i Vexiö
och kanik i Upsala. Det var Jacob Ulfsson. Honom
valde kardinalerne i Rom till erkebiskop och påfven
stadfästade valet samt lät åtskilliga skrifvelser
derom afgå till Sverige. Den 15 April 1470 invigdes
Jacob Ulfsson till sitt embete af italienske biskopar
i Birgittinerhospitalets kyrka.
Att detta icke skulle ses med blida ögon i Sverige
var naturligt. Också yppade sig här genast motstånd
mot den af påfven valde erkebiskopen. Men konungen,
den vigtigaste bland motståndarne, dog, som vi veta,
snart, redan en månad efter Jacob Ulfssons invigning
till erkebiskop, och denna omständighet jemte ett
kraftigt och hotande påfvebref synes hafva undanröjt
alla hinder. Erkebiskop Jacob vistades emellertid hela
sommaren utomlands och kom först det påföljande året
i Maj månad hem till Sverige. Det var den 7 Oktober,
som han höll sitt högtidliga intåg i sin stiftsstad
under klockringning och procession genom jublande
folkskaror.
Den nye erkebiskopen var helt olika sin företrädare
både till skaplynne och till slägtförhållanden. De
senare äro mindre kända[1].
Till sitt lynne var han
lugn, allvarlig och fredsälskande. Vi se det nog af
hans handlingar i det följande. Och han står vid den
styrandes sida under en lång följd af år. Det är först
vid vår medeltids slut som vi få göra bekantskap med
en ny personlighet på Sveriges erkebiskopsstol.
Men vi öfvergå till skildringar af de händelser,
som timade under fortgången af år 1470, hvarunder
herr Sten förde ledningen af det hela, tills
riksföreståndareval kunde ske.
Konung Christian och unionsvännerne.
Betrakta vi nu sakerna ur dansk synpunkt, så finna
vi lätt att budskapet om konung Carls död skulle
mottagas med glädje i Danmark af konung Christian
och hans svenska vänner. Så länge Carl lefde, hade
Sverige haft tvänne konungar, båda valde – sådana
valen nu voro – båda krönte. Efter Carls död fans det
ingen utom Christian, som kunde göra anspråk på att
vara Sveriges konung, och enligt det gamla beslutet
i Halmstad af år 1450 skulle nu Sverige bestämma
sig för, om det ville underkasta sig honom eller om
det ville styras af en riksföreståndare. Men konung
Christian och hans vänner glömde, att han genom svek
blifvit Sverige påtvingad, att under de år, han bar
Sveriges krona, hatet till utländingen och särskildt
till de danska ännu mera ökats och att till och med
det som sedan af hans vänner blifvit gjordt till
förmån för honom, så väl af erkebiskop Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
