Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gören, som jag begär, skall jag eder bete all dygd och
ära och vara till edert bästa och goda bestånd. Eder
befallandes Gud och den helige and’!»
Allt detta skedde omedelbart efter dödsfallet. Länge
dröjde det icke, förr än sonen anlände från
Örebro. Han mottog slottet ur de redlige bergsmännens
hand och tillika de närmare underrättelserna om
faderns död. Naturligtvis hölls nu icke den stora
förlusten längre dold för fru Märta. Den kunde det
icke heller, ty säkert anade hon det värsta redan
vid ankomsten från kyrkan, då hon fick kunskap om
att bergsmännen tagit slottet i besittning. Hon var
dock sannolikt icke den som skulle motarbeta Svantes
son. Tvärt om var väl hans framgång för henne den
enda trösten i sorgen efter den käre bortgångne.
Sonens första omsorg efter återkomsten till Vesterås
var att ombesörja begrafningen. Den egde rum redan
på tredje dagen efter dödsfallet eller den 5 Januari.
I högkoret af Vesterås domkyrka invid muren till höger
strax nedanför altaret befann sig fordom en grafsten[1],
hvarpå bilden af en riddare var uthuggen. Han bar
på hufvudet en liten mössa eller barett med en liten
rosett vid venstra tinningen, det vackra ansigtet var
omgifvet af rika lockar, venstra handen hvilade på
det utdragna svärdet och den högra höll ett band, som
omgaf hufvudet och hvarpå stodo följande ord: Miserere
mei deus! (förbarma dig öfver mig, Gud!) Riddarens
bild var för öfrigt iklädd fullständig rustning och
under hans fötter voro tvänne vapensköldar inhuggna,
Natt- och Dagvapnet på den ena och Bondevapnet på
den andra. Rundt omkring stenen gick en inskrift i
s. k. munkstil, som tillkännagaf, att här hvilade den
unge herren[2]
Mauritz Sture, hvilken dog den 11 Juli
1493. »Requiescat in pace.» (Må han hvila i fred!)
Denne Mauritz Sture var en bror till Svante, men
är för öfrigt okänd i historien. Han dog året före
fadern, Nils Bosson, och medan han var den förste,
som gick ur tiden, fick hans bild och namn sin plats
på stenen öfver den graf, som var bestämd för Nils
Bossons slägtmän. Året derpå fick Nils Bossons stoft
sitt hvilorum under samma sten. Nu lyftades den åter
från sin plats för att lemna rum åt den tredje af
slägten, riksföreståndaren Svante Nilsson.
Någon annan minnesvård restes aldrig öfver Svante
Nilssons ben. Men det oaktadt lefver hans minne ännu
bland svenske män, såsom den der genom kraft och mod
och outtröttlig vaksamhet uppehöll Sveriges rike under
tiden, då förstörande stormar kommo ej blott från
Danmarks konungatron utan äfven från mången svensk
herreborg. En äkta svensk riddersman, oförfärad,
kraftfull, viljestark, sträng icke mindre mot sig
sjelf än andra, och rättrådig – se der grunddragen
i Svante Nilssons skaplynne, sådant det lefde qvar
i folkets minne långt efter hans död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
