Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Andra dagen derefter, som var en torsdag och på
hvilken dag allhellgonadag det året inföll, öppnades
riksmötet under bar himmel på Brunkeberg. Konungen,
som nu bodde på det för honom iordningstälda
slottet, hade på Brunkeberg låtit uppföra »en
borg», och på sluttningen af berget der nedanför
samlades mötets medlemmar, men omkring dem upptågade
konungens krigsfolk, bildande en krets omkring
riksförsamlingen. Här uppträdde åter biskop Jöns
Andersson och höll ett tal, som gick derpå ut,
att konung Christian hade fullkomlig rätt till
Sveriges krona, emedan han blifvit korad dertill
under sin faders tid, hvarpå han hade riksens råds
bref. Men han var ock bördig till riket efter Sveriges
lagbok, som innehöll, att om konungen hafver son,
som till regemente dogse är, så skulle han vara
honom näst. Denna punkt i lagboken[1]
blef uppläst,
och biskopen fortsatte derpå, sägande »att ingen
skulle med rätta föra konung Christian det uppå,
att han med orätta hade trängt sig till riket, men de
gjorde orätt, som ville tränga honom ifrån sin rätt,
det honom icke väl stode till lidandes. Biskopen
slutade sitt tal med det spörsmålet: »Viljen I känna
honom god för eder herra och konung, alldenstund han
sådan rätt hafver till riket?»
Efter allt hvad som timat och utan att vidare
tänka på, hvilken betydelse spörsmålet egde, samt
tillika under intrycket af det ovanliga i hela denna
tillställning, svarade den församlade menigheten
»ja», och dermed var saken afgjord. Riksmötet gaf
konungen sin ed och mottog konungens, och »lofvade
och utropades ock då allt det, som tillförene med
bref och insegel utlofvadt var».
På söndagen, som var den 4 November, förrättades
kröningen. Den egde liksom faderns rum i bykyrkan
och verkstäldes af erkebiskop Gustaf och de öfriga
biskoparne samt kaniker från Upsala. Alla löften
och eder upprepades här, och konungen anammade
sakramentet derpå inför högaltaret. Sedan messan
var lyktad, framlyftades konungens tron midt för
högaltaret. Konungen intog den, och nu följde
utdelandet af riddarevärdighet. Otto Krumpe, Clas
Bille, Nils Lycke och Severin Norby och ännu några
andra blefvo slagna till riddare, men de voro alla
danskar. Ingen svensk vann denna utmärkelse, och
konungen lät utropa, »att den äran icke den gången
kunde ske någon svensk man, emedan riket var med
svärd öfvervunnet».
Med tanken på hvad som sedermera timade stannar man
i tveksamhet, hvad man här mera skall förundra sig
öfver, konungens glömska af sina löften eller hans
plötsliga granntyckthet rörande en värdighet, hvars
kränkande väl icke hade betydt mera än kränkandet af
de besvurna löftenas helgd. Helt visst får alltsammans
betraktas som ett ytterligare uttaget steg i den
bestämda riktningen efter den lättvunna segern med
afseende på arfsförklaringen. Konungen kände sig
nog mäktig att offentligen våga skymfa de svenska
herrarna, hvilkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
