Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af vårt lands författning, att folket i sin helhet
egde rätt att stifta sina lagar och derför äfven
borde vara representeradt. Minnet af hvad som fordom
varit rätt och sed förgår sent ur det svenska folkets
sinne, och liksom på allshärjartingen hvarje fri
man egde rätt att uppträda, så borde han äfven,
när en ombudsförsamling trädde i allshärjartingets
ställe, ega rätt att deltaga i utväljandet af dessa
ombud. De store voro länge sjelfskrifna ombud, och
de fingo gå och gälla som sådana, så länge som de af
allmogen betraktades såsom dess blomma och prydnad
och i viss mån äfven voro det. Men när de skilde sig
från denna allmoge och fingo fördelar att bevaka,
som voro väsentligen andra än allmogens och stälde
dem emot densamma, då vaknade behofvet af andra
målsmän. Så kommo ombud från städerna och allmogen
in i herremötena.
De kommo dit – det är att märka – genom kallelse från
konungen först, men sedan till följd af den kraft de
sjelfva utvecklade och den betydelse de vunno. Och
den konung, som utfärdat den äldsta till våra dagar
bibehållna riksdagskallelsen, antyder genom densamma
det brutna, men nödvändiga sambandet mellan Sveriges
konung och folk.
»Fyra män af allmogen från hvar lagsaga, utsedde män
från hvar köpstad, tvä kaniker från hvar domkyrka med
sin biskop och alla andra konungens och riksens män,
som det angick och som ville komma för rikets och
sina egna angelägenheter», kallades till herredag i
Kalmar 1359. Men det var, som vi vid flera tillfällen
nämnt, endast undantagsvis som folkets ombud under
denna äldre medeltid inkallades. Under unionstiden
blifva dessa utvidgade herredagar eller riksmöten – de
kallas i tidens handlingar fortfarande »herredagar» –
till betydelsen öfvervägande.
Vi behöfva ej här anföra några exempel, då hvarje
blad i denna storartade strid för vårt fosterlands
sjelfständighet är ett blad i folkets, de ofrälse
ståndens historia. »Herrar, prelater, klerker,
riddare, friborne (svenner af vapn), frälsemän,
köpstadsmän, bergsmän och menige allmoge» – äro
de, som under Sturetiden kallas till de allmänna
mötena. Ur dessa förstorade herredagar var det som
vår gamla riksdag sedermera utvecklade sig. Dess
fyra stånd förekomma redan här, nemligen: adel,
prester, borgare och bönder, ehuru man skulle kunna
för dessa tider taga bergsmännen som ett särskildt
femte stånd. Men något som skulle motsvara vår senare
riksdagsordning fans icke. Allt var i afseende på
formen för val och öfverläggningar obestämdt och
sväfvande.
Utom dessa herredagar och riksmöten, hvilka
fortgå vid sidan af hvarandra, fans äfven en
landskapsrepresentalion, hvilken gifver vid handen,
att landskapsmenigheternas gamla sjelfständighet
och oberoende ännu fortlefde, om de ock icke
stodo så skarpt emot hvarandra som fordom. Om denna
sjelfständighet påminner äfven landskapsmenigheternas
hela uppträdande under unionstiden, då de icke blott
skriftvexla med hvarandra om allmänna angelägenheter,
ingå förbund o. s. v.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
